Frokenpariktigt

Min lilla mormor

2007-03-07T16:57:00.000+01:00

I morse gick min mormor bort.

Min mormor har alltid varit en så självklar del av mitt liv. Det låter som en klyscha, men det är egentligen först nu när hon är borta, som hennes närvaro blir påtaglig. Jag menar, jag bor ganska långt bort från henne och jag har verkligen inte varit ett exemplariskt barnbarn. Men hennes hem, hennes kakor, hennes mat, hennes leende och hennes coolhet har uppenbarligen betytt mer för mig än vad jag har insett.

För nu känns saknaden så stor.

Min mormor levde ett långt, friskt liv - hon blev nästan nittio år och hon skötte själv ett stort hus in i det sista. Ett enkelt liv ute på landet med sin katt och samma vänner som hon har haft i hela sitt liv. Jag tror att om jag hade berättat för henne om alla krav och förväntningar jag själv har på livet, så skulle hon nog ha blivit fundersam och inte alls förstått vad det är för "jakt" jag håller på med.

För det är liksom det som jag kommer ta med mig från min lilla mormor. Hon verkade alltid nöjd, kanske till och med lycklig. Med sitt enkla liv och sin katt och sina vänner som hon har haft i hela sitt liv. Och kanske framför allt vid det fåtalet stunder när familjen var samlad och bara var tillsammans och åt av all hennes goda mormor-mat.

Eller när hon dukade upp åtta sorters kakor för mycket och inte lät någon lämna fikabordet utan att ta åtminstone en kaka till.

För att sedan ta fram en tårta...

Lilla, lilla mormor...

Minnena är många, men det är framför allt de där luckorna som jag inte hann fylla ut som känns nu. Visst berättade hon mycket om sitt liv och sånt hon hade gjort, men just nu känner jag att jag vill veta mer! Tipsa mig om hur jag också kan leva för att bli nittio och nöjd - vad är hemligheten?

Döden i sig är inte hemsk, men saknaden för oss efterlevande är grym. Just nu hjälper inte "tiden läker alla sår" och liknande förnufts-uttryck. Idag handlar det bara om att känna sorgen.

Ännu mera tant..

2007-02-25T10:39:00.000+01:00

En Frökens/Tants festliga lördagskväll (obs! hög hipp-faktor):

Hade tvättstugan. (Det är ju så smidigt att röja undan alla resekläder så fort som möjligt.)

Bakade bröd. (Hade hittat ett så trevligt recept med en massa olika mjölsorter - och det behövdes ingen jäsning! Jättesmidigt.)

Tittade engagerat på Melodifestivalen, deltävling 4. (Hon är väl för rar den där lilla Sanna! Men huanimej vad det låter om de där utklädda herrarna. Det var ju riktigt så att man rodnade... Den där Sarra Dawn Finer var duktig också, tänkte nästan ringa in och rösta på henne.)

Strök tvätten. (Även kökshanddukarna fick sig en omgång igår-nu ligger de så fint i linneskåpet.)

Ville nästan börja gråta när jag var pratade med en vän på telefon och berättade om min lördagskväll.

I am a TANT.

Tant

2007-02-24T10:46:00.000+01:00

Jag håller på att bli Tant. Inte nog med att jag veckan före sportlovet hittade två grå hårstrå och bokstavligen slet upp dem ur sina hårrötter - jag har dessutom blivit livrädd för FART.

Efter fyra dagar i de norska fjällens skidbackar kan jag bitterligen konstatera att även en platt-tångs-platt transportsträcka frambringar ångestbilder i min fantasi. Någon berättade för mig att typ Tomas Fogdö typ fick sin skada på typ en transportsträcka. Tror jag det - om man inte plogar ordenligt får man ju upp värsta störtloppsfarten och då kan man minsann tappa kontrollen!

Att jag sen hör mig själv gnälla på imma på glasögonen, ont i knäna, pjäxor som spänner och usch vad ont det gör i tårna när de är så kalla, bara ökar Tantvarningssignalerna.

Och jodå, helt rätt - det blir glühwein eller kaffe i värmestugan under ett par timmars rast istället. Som en riktig Tant.

I slutet av veckan kände jag mig allt lite kaxig och tänkte våga mig på en svart pist, mest för att bevisa för mig själv att jag fortfarande är ung, modig och lite cool.

Jag ångrade mig. När jag såg lutningen på pisten, när jag såg pucklarna och guppen, när jag såg isen, vaknade Tanten. "Nej min själ, inte ska vi väl behöva utsätta oss för sånt här. Bah! Såna tramserier - bryta ben och hålla på! Nu tror jag minsann att vi tar den röda backen intill istället. Det ska ju vara njutbart att åka skidor - hålla på och skada sig och så är inte alls bra. Nej, nu får det allt räcka."

Så in mellan träden för att hitta rätt färg på backen - precis som en riktig Tant. Jag skänker en tacksam tanke till Tanten i Sällskapsresan 2 som ställer sig och kedjeröker i backen tills den österrikiske hjälten kommer och räddar henne. Det kunde ha varit jag...

(Jag blev skadad under resan också - det gjorde och gör fortfarande ont som tusan. Jag skulle ta ut en plåt ur ugnen och råkade snudda handen på grillelementet och brände VÄRSTA såret. Man går ju inte säker nånstans!)

Ja, så det är nog dags att motvilligt erkänna att jag håller på att bli en riktig Tant. Jag ska försöka hålla mig borta från kyrkkaffet på söndagar. Virkning och broderier borde jag också kunna låta bli i ett par år till. Dessutom hoppas jag på att kunna hålla gnälleriet under tukt ett par månader till.

Eller, ok, några veckor iallafall... Nu ska vi se när Melodikrysset börjar - det är en sån trevlig aktivitet. Kram från fröken

En riktig Carl Larsson-jul till er alla önskar fröken!

2006-12-21T10:24:00.000+01:00

Glöggen värms, klappar lackas. Granar ska kläs och skinkan ska kokas. Juleljusen brinner i alla fönster och barnkörer sjunger att det ska tändas tusen till. Halmbocken och tomten väntar på att få komma in och det rostas kastanjer över öppna eldar.

Härliga jul!

(Nu ska jag bara springa i butiker och hitta julklappar till mina nära och kära som redan har allt, jag svettas i betygsvåndan, drar på mig regnjackan och svettas lite till eftersom det är fler plusgrader än vad det var i maj, jag försöker önska vänner och bekanta en god jul, men de flesta har så mycket att göra att hjärnan går på helvarv och aldrig förr har det varit så viktigt att ha nyputsat silver och SJÄLVKLART måste man göra sin egen rödbetssallad och jag citerar "se nu till att koppla av i jul och ladda batterierna" och JÄVLAR! jag har glömt att skicka julkort i ÅR IGEN och om tre minuter börjar den där julkonserten som jag går på varje år så jag kan inte missa den i år för det är SÅ mysigt och fint och så får jag möjlighet att koppla av en timme och sitter och trummar med fingrarna för allt jag kan tänka på är om jag har satt rätt betyg och vad sjutton ska jag köpa till mamma? och NEJ nu glömde jag att lägga in sillen! Gud, vad det är UNDERBART i juletider!)

Vi hörs 2007. Med en själ i total balans och harmoni med universum.

Jättebra på mycket, usel på en del...

2006-11-27T17:41:00.000+01:00

Jag är något av det mest ohändiga jag vet. Att påstå att jag har tummen mitt i handen är ett hån mot de som verkligen har tummen där mitt i handen - jag har typ hela handen i naveln. Och även armbåge och axel, tror jag ibland.

Under de två senaste dagarna har jag gjort två saker som jag aldrig har gjort tidigare. Jag har målat mitt kökstak och jag har "spritsat" SILIKON i några gamla borrhål i badrummet.

Att måla ett tak är inte en barnlek. Det hade min goda mor talat om för mig innan jag börjat och gång på gång påpekat vikten av att maskera och täcka och förbereda och att vara noggrann.

Men...det är så TRÅKIGT att täcka och maskera och pilla med sånt som inte syns. Jag la några sopsäckar på golvet för att skydda mot det värsta spillet. Det gick rätt bra.

Grejen var den att medan jag gick där med nacken böjd i en ergonoms mardrömsvinkel, så tyckte jag att jag var rätt bra som fixade det där. Jag hade ju aldrig gjort det förr, så det var ytterligare en merit på listan över bedrifter.

Sen såg jag resultatet och det var till stor del följande: ny färg mitt i taket och färgskvättar på diskbänk och (några) möbler (som jag inte hade orkat täcka eller ta ut från köket). Skarvarna mellan mina nymålade vita väggar och taket ser ut som att de är gjorda av en blind två-åring. Jag menar verkligen att jag är riktigt usel på att måla.

Det där med silikonet visade sig också bli en spännande upplevelse. Jag lånade en tub av en kompis och fick på köpet nåt slags vapen som skulle underlätta arbetet med silikonet.

Ingenting funkade. Det kom silikon från tre olika håll, men inte från gevärets mynning. Jag försökte använda en pinne (som jag vanligtvis använder när jag äter sushi eller nudlar) för att få fram lite klet och det gick ju bra. Men herregud vad det är KLADDIGT med silikon! Och det stoppar folk i brösten! Hela mitt badrum är kletigt och geggigt nu och inte vet jag hur jag ska rengöra vare sig mig, vapnet, tuben eller badrummet, för det verkar som att vatten bara löser silikon och gör det ännu kletigare.

I och med det här inlägget vill jag lova mig själv att i fortsättningen ALDRIG ta mig an hantverksuppgifter ÖVERHUVUDTAGET. Om det så handlar om att sy en rätsöm på ett spikrakt tyg eller om det handlar om att spika i en spik i en bräda, så kommer jag tvärvägra. Det blir nämligen alldeles, på tok, urfel.

Vill ha, vill ha, vill ha...

2006-11-24T15:31:00.000+01:00

Det är väl för väl att det blir helg varje vecka. Den här veckan har varit helt galen och aporna har fått sig en välförtjänt känga både en och två gånger.

Idag, till exempel, berättade jag att jag har tänkt ta med mig eleverna på Marie-Antoinette och att de bara behöver betala 20 kronor för sin biljett. Skolan står för resten, vilket jag tycker är supergeneröst.

Då är det en liten apa som räcker upp handen och frågar:

-När får vi kompensationsledigt för det, då? (eftersom de är tvingade att gå på fritiden och inte på skoltid).

Jag blir helt rasande på den typen av kommentarer och fräser ilskt (och nästan gråtfärdigt) att om det är kompensationen som är ett problem så ska jag vara så storsint att jag låter henne slippa följa med på bion.

Naturligtvis hade jag inte tänkt något annat än att de skulle få ledigt en lektion framöver, men det är så bajstråkigt att det som är avsett som något kul, uppfattas som en bestraffning.

Efter den incidenten var hela min fredag förstörd och det var länge sen jag uppskattade fredag klockan tre så mycket som idag.

I helgen ska här målas kök och drickas vin.

Prognos: sol och 25 grader

2006-11-21T19:40:00.000+01:00

Är det verkligen meningen att det ska vara så här mörkt ute!? Och regnigt!? Och kallt och blåsigt!?

Jag har gått igenom hela registret av roliga historier när jag trampar genom den mörka skogen till skolan, jag har nynnat alla de finaste visorna och tänkt alla de finaste tankarna, men gud - vad det är mörkt!

För att det ska hända nåt kul tog jag kontakt med en mäklare som ska försöka sälja min lägenhet. Och så tänker jag fuska och sätta upp mina adventsstjärnor nån vecka i förväg. Och så tänker jag börja lyssna på mina favorit-julskivor så att jag är helt fed up med eländet jättemånga dagar före självaste julen.

Kanske skiner solen när jag vaknar imorgon..?

90, 75 och 40

2006-11-09T16:14:00.000+01:00

Igår hade vi språkkonferens för första gången på den nya skolan. Till min stora fasa diskuterades hur många procent en elev ska ha på ett glosprov för att få MVG, VG resp G.

Jag har hitintills tyckt att den nya skolan har kommit så oerhört långt i sin tolkning av kursplanerna. Men efter den här konferensen inser jag att det inte handlar om skolan i sig, utan varje enskild lärare.

Själv har jag ingen som helst poängsättning på mina glosförhör. Rätt är rätt och fel är fel. Om eleven vill, bortser jag från stavfel också. Sen blir det betyg efter hur eleven använder glosorna i ett sammanhang - muntligt eller skriftligt beroende på vilket strävansmål vi jobbar mot.

Nu ska fröken gå och sjunga Mozart. Häpp.

Allvarliga kuvert

2006-10-25T17:50:00.000+02:00

Jag har så HIMLA dåligt samvete för att jag typ ALDRIG tänker på min pension.

Nu har jag några dagar i rad fått såna där stora, viktiga kuvert som ser så allvarliga ut. Det var först idag som jag öppnade två av dem och grejen är - jag fattar inte vad det är.

Helt säkert, alltså.

Och så blir jag URSTRESSAD för i breven står det nåt i stil med: "om du är en smart människa så fattar du vad som står i det här brevet och om du inte gör det så kan du räkna med att du får leva på vatten och vatten när du går i pension och dessutom kan du FETglömma att ha någon bostad eftersom du INTE KOMMER ATT HA NÅGRA PENGAR - haha!"

En av mina allra största hemlisar är att jag har en hel låda full med oöppnade orangea kuvert. En gång för nåt år sen så öppnade jag ett av de där orangea kuverten och det stod ett belopp där (plus en massa annat totalt obegripligt) som jag inte alls vet vad jag ska göra med. Om jag fick pengarna idag, skulle de kanske räcka till ett eller två par skor (beroende på om det är skinn eller oskinn).

Idag sitter jag alltså här och försöker begripliggöra vad jag ska göra med de här papprena - dels vad siffrorna betyder, dels om det VERKLIGEN är meningen att jag ska SPARA all den här posten i 33 år. Det är längre tid än vad jag har levt.

Dessutom känns det lite visset att sitta och oroa sig för såna här saker nu. Men om jag inte gör det, så oroar jag mig för att jag kanske BORDE oroa mig eftersom jag faktiskt inte VET om det här ÄR någonting att oroa sig för.

Jag tror att jag fortsätter att köpa och skrapa trisslotter i hopp om att få lite bättre pejl på om jag har några pengar eller inte...

Apor

2006-10-24T17:26:00.000+02:00

Ok då. Ingen är perfekt. Inte ens sjuorna på den till synes perfekta skolan.

För idag har fröken fått ett rejält utbrott. De små eleverna var nämligen så ofantligt, ofattbart JOBBIGA.

Fransklektionerna brukar vara så lugna och stillsamma och på sin höjd blir ljudnivån något högre än brukligt när det ska pratas på målspråket.

Men idag...

(Har upptäckt att det finns åtminstone en BRUD i klassen, för övrigt.)

Provokation ett: Lektionen inleds med att lilla-mademoiselle-alltid-ordning-och-reda uppmanar att lektionen bör avslutas minst fem minuter tidigare så att eleverna ska hinna till syslöjdslektionen.

(Hon är en apa.)

Provokation två: Den nyupptäckta BRUDEN blir tillsagd att spotta ut sitt tuggummi. Jag följer henne till papperskorgen och ser när hon spottar ut tuggummit. 15 minuter senare sitter hon och tuggar igen - högljutt och smaskigt.

(Hon är också en apa.)

Provokation tre: Två flickor sitter och typ KITTLAR varandra och utger riktiga skrin som får fönstrena att darra.

(Kanske inte apor, men...jo, förresten - apor.)

Provokation fyra: Tre av grabbarna ligger på borden och i princip kastar memorybrickor omkring sig (memorybrickorna är en del av ett glosspel som vi håller på att spela).

(Apor.)

Provolation fem: En av tjejerna har tappat bort sin bok. Jag informerar henne om att hon får betala för en ny. Varpå hon sätter igång att tjura och beklaga sig och tjata och gnälla och med den jobbigaste av röster som bara maler och maler.

(Ap-apa.)

Provokation sex: Lilla-mademoiselle-alltid-ording-och-reda gör sig redo att sluta lektionen tio minuter innan utsatt tid och står med färdigpackad väska och ihopslagna böcker och tittar på mig med ett slags besserwisser min som jag tolkar som "se nu till att avsluta den här lektionen så att jag kan få gå och sy nån gång". Samtidigt som hon frågar om läxan ska vara skriftligt eller muntligt.

Det är inte läge att predika om tålamod i det här läget. För det har jag inget. Jag fullkomligen illvrålar över en allldeles oacceptabel ljudnivå något i stil med:

NU SÄTTER NI ER NER ALLIHOPA OCH HÅLLER KÄFTEN!!!

Då blir det naturligtvis knäpptyst och eleverna är så generade över mitt utbrott att de har svårt att hålla sig för skratt.

Så jag fortsätter:

NU ÄR JAG SÅ ARG ATT JAG NÄSTAN KAN BÖRJA GRÅTA!!!

Vilket är helt sant.

DETTA ÄR ETT KLASSRUM OCH NI BETER ER SOM DJUR!!! LÄXAN ÄR SKRIFTLIG OCH NU VILL JAG ATT NI OMEDELBART LÄMNAR LOKALEN. NÄSTA GÅNG FÖRVÄNTAR JAG MIG ETT HELT ANNAT ARBETSKLIMAT. AU REVOIR.

Tja, är jag nöjd?

Inte speciellt.

Och givetvis vet jag att sådana här utbrott är helt oförsvarbara och att djuren kanske kommer att få trauman av det här, men...

Jag är ju inte mer än människa.

Så snart salen var tom, surfade jag in på ams.se.

Utvecklingssamtal, artiklar och leksaker

2006-10-21T15:48:00.000+02:00

Jag är URNÖJD. Inte bara har jag klarat av 16 utvecklingssamtal på två veckor (halleluja!), jag har även rättat 30 artiklar om hälsa och sjukdomar på engelska. Och det IDAG.

Nu har jag bara 30 kvar:-D

Och om en vecka är det HÖSTLOV och det ska bli så snuskigt gott.

Trots att min kommun har hittat på att alla fröknar och lärare ska delta i nåt slags mässa måndag-tisdag. Det måste vara ett infall av storhetsvansinne som drabbade herr Bildningsnämndschef månaderna innan han går i pension. Tja, har man inte åstadkommit något under alla år av arbete, får man se till att göra det när man slutar.

Respect.

Nu ska fröken leka med sin nya leksak - en köksplaneringshjälp från Ikea.

På allmän begäran...

2006-10-16T21:40:00.000+02:00

Jag skulle vilja berätta lite om hur det är att jobba på en skola där det inte tycks finnas några brister.

Inga gnälliga kollegor, inga brudar, ingen taskig budget och inga trista utvecklingssamtal.

Jag har hamnat på skolan-som-borde-stå-som-förebild-för-alla-andra-skolor-i-Sverige.

Vad det är som funkar?

Ja, allt.

Vi arbetar tydligt mot strävans- och kunskapsmålen och delar ut matriser i början på ett arbetsområde. Eleverna vet precis hela tiden var de ligger och hade vi haft betyg hade de vetat precis vilket betyg de skulle få när vi är klara. Inga sura miner och inga överraskningar, således.

På utvecklingssamtalen sätter eleverna upp sina mål och jobbar mot dem. På riktigt. De kommer och påminner och frågar om de är på rätt väg.

Av någon MÄRKLIG anledning finns dessutom PENGAR att köpa material med. Idag fick vi order om att köpa mer engelsk skönlitteratur, gärna i klassuppsättning.

Jag har haft utvecklingssamtal med så ENORMT trevliga, engagerade och insatta föräldrar att jag varit frestad att fråga om de inte vill stanna lite till när samtalen är slut. En del har blivit förvånade över att sonen är lite okoncentrerad och hellre snackar och springer rundor än att han arbetar på lektionerna, men dagen därpå kommer sonen tillbaka till skolan med en helt ny inställning.

Jag lovar - jag ska bättra mig och skriva oftare. Det finns ju fortfarande en massa saker att skriva om, men det finns inget att gotta sig i.

Det är Skolhimlen.

Det kanske är någon som vill komma och hälsa på?

Benny Hill

2006-09-20T17:33:00.000+02:00

En av mina nya kollegor påminner om Benny Hill. Åtminstone ibland och inte så mycket i utseendet. Men det är nåt...

Kollegan är inte supernöjd över liknelsen, men det är faktiskt inte speciellt ofta man stöter på någon som påminner om just Benny Hill.

Kollegan kommer hädanefter att refereras till som B.H.

Lägerskola-en summering...

2006-09-17T12:17:00.000+02:00

Rapport från lägerskola-här kommer den:

Vädret var BRILJANT. Solen strålade och det var runt 20 grader i luften. Jättejättegött med andra ord. Vi paddlade och ungarna badade och det var fotboll och frisbeegolf och femkamper och en massa andra tävlingar.

På kvällarna visade vi några av tidigare nämnda filmer och grillade korv. Vid midnatt sov alla - halleluja.

Alla barnen var snälla och söta och djävulskt pratglada. De höll på att snacka hål i huvet på oss och det var en plåga att få deras uppmärksamhet vid genomgång av aktiviteterna.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det var en riktigt lyckad lägerskola. Vilket inte på några sätt och vis gör att jag vill åka på en till. Det är snuskigt krävande att ha ansvar för så många kids under så lång tid. Det är rejält utmattande, även om de sover vid midnatt.

Så...idag, denna valdag, så har det gått fyra dagar sedan vi kom tillbaka från lägerskolan. Och jag har ännu inte återhämtat mig från pärsen. Trots att det var en lyckad lägerskola.

Nu ska jag ta fram mitt röstkort och göra det som är en av mina allra, allra finaste rättigheter - att rösta.

Inför: Lägerskola

2006-09-10T19:25:00.000+02:00

Imorgon ska jag åka på LÄGERSKOLA med 30 fjortisar. Det är en lärare till och en assistent till vår autistiske kille som också ska med och det kan bli precis hur som helst.

Alternativ ett: solen strålar och ungarna njuter i fulla drag av att spela brännboll, paddla kanot, bada och leta insekter i skogen. Självskrivet i det här alternativet är en spökrunda där minst fyra av tjejerna börjar gråta.

Alternativ två: det ösregnar och vi måste stänga in oss på 30 kvadrat och försöka hitta på aktiviteter (vi har med oss typ 90 filmer och en dvd) och de skriker och slåss och gråter och vill hem till mamma.

Alternativ tre: Zlatan dyker upp som gubben ur lådan och håller föredrag om hur viktigt det är att sköta sig för annars kan man bli fet-kickad och ungarna lyssnar och tar till sig och blir som små lamm och slutar att ifrågasätta det man säger och i framtiden har vi en generation vuxna som inte klarar av att vara kritiska.

Alternativ fyra: ungarna föreslår en massa spännande aktiviteter som INTE innefattar vatten eller boll.

Alternativ fem: jag får tarmvred och måste stanna hemma.

Jag hoppas på en blandning av ettan och fyran.

Återkommer när jag vet hur det blev på riktigt.

PS: för alla på AV-centralen och andra ställen där man håller på med att kolla att skolor inte visar otillåtna filmer: det är BARA lagliga filmer vi har med oss. Alla 90.

Promise.

Frökens förskräckliga lögn

2006-09-06T18:10:00.000+02:00

Idag har jag haft premiär för min Bildhanteringskurs för fjortisar. Jag har haft ont i magen för den i ungefär en månad - mest med tanke på att jag inte har aaaaaning om hur man undervisar i bildhantering.

Jag är en sån där person som gillar att sitta och pula lite i Photoshop och göra mig själv snyggare än vad jag är och göra foton lite finare än vad de kanske var när jag tog dem. Och så vidare. Jag brukar sitta och klicka och ändra och klippa och redigera och lägga dit och ta bort.

Men jag har inte en susning om vad det är jag gör. Det bara blir.

Så i ett svagt ögonblick (läs: anställningsintervjun) berättade jag om att jag var FANTASTISKT duktig på det där med bildhantering. Just då var det för att verka lite märkvärdig och kreativ och så där.

Och så kom de ihåg det.

Attans.

Efter två dagar på den nya skolan fick jag reda på att jag ska hålla i en kurs i ämnet. Och därefter har jag haft ÅNGEST. Samtidigt som jag är glad att jag inte sa att jag var en jävel på tyska - något som jag stundtals råkar yppa när jag inte tycker att det jag verkligen kan räcker och duger.

Kursen i Bildhantering för fjortisar blev hursomhelst alldeles dunderkul. Jag lät ungarna helt enkelt göra som jag gör - klicka sig fram, eller learning by doing, som det heter. En del av dem fick fram riktigt tjusiga alster bara efter ett par timmar.

Så jag är en smula lugnare inför nästa gång. Då ska jag dra med mig fjortisarna ut i friska luften för att ta egna bilder som de ska få redigera. Så att de kan bli lika snygga som fröken efter några vändor i Photoshop:-).

Skolor

2006-08-23T17:09:00.000+02:00

Märkligt det där med skolor. Inte som begrepp, såklart, men det är märkligt hur olika de är. Och att det finns så många faktorer som spelar in.

Den skola jag jobbade på förut var en stor skola. En gigantisk skola under ett par år, faktiskt. Och jag hade tillräckligt med anekdoter och synpunkter därifrån för att fylla en blogg.

Den här nya skolan jag har hamnat på är också en stor skola. Men den känns inte stor. Det är inte trångt i korridorerna och ljudvolymen är helt ok. Jag känner redan igen ansiktena på barnen i femman, till exempel, och dem kommer jag inte att ha något att gör med överhuvudtaget.

En annan skillnad mellan min gamla och nya skola är att det märks att lärarna är på den nya skolan för elevernas skull. På den gamla skolan fanns det många som sa att de var där för eleverna, men som i själva verket var där för att de behövde få ihop pengar till hyra och semestrar. Det blir liksom inget tjafs i kollegiet om vi måste sitta lite längre för att få ihop ett juste lägerskoleprogram och ingen är arbetsskygg.

Ytterligare en skillnad som jag redan har noterat är att de elever vi har tagit emot i år kommer från vår skola. De har gått på samma skola i sex-sju år redan och känner till rutiner, regler, miljöer, lärare och övrig personal. När det kommer elever från många olika skolor och de slås ihop, ska en mängd olika kulturer och traditioner blandas och nya rutiner skapas. Det blir oroligt.

Min åsikt är att jag har hamnat på en jättebra skola. Jag räknar naturligtvis med att det kommer att komma en hel del trubbel, men miljön är fridfull och tack vare att vi är ett litet arbetslag som jobbar nära, nära, så känns det inte som att jag kommer att behöva stå ensam när det kör ihop sig. Det känns åtminstone inte så. Om det skulle dyka upp mordhotade brudar så har jag en back-up och jag tror att vi skulle klara av att hantera problemet.

Som sagt, vi har bara jobbat i en och en halv vecka och jag upplever säkert lite smekmånad fortfarande. Men det känns bra och det känns roligt.

Absolut nonsens i väntan på centrifugering

2006-08-22T17:20:00.000+02:00

Idag höll cykelkedjan på att hoppa av i den långa, härliga nedförsbacken. Det var lite läskigt. Men den hoppade mest bara till lite.

Jag hade bråttom hem, så jag såg till att njuta ordentligt av den långa, härliga nedförsbacken. Anledningen till att jag hade bråttom hem var att jag hade bokat tvättstugan. Jag avskyr att tvätta och vill gärna bli av med eländet så fort det bara går.

Att bo i flerfamiljshus och att dela på tvättmaskin och torktumlare är så trist. Jag är mer eller mindre uppbokad hela kvällen - bara för att få tvättat. Eftersom jag tycker att det är så tråkigt att tvätta blir det också att jag gör det rätt sällan och tvätthögen är således rätt så omfattande när det väl är dags att ta tag i den.

Så ikväll blir det bara till att vänta. Och därefter ska det vikas och strykas. Det brukar jag också skjuta upp ett bra tag. För övrigt har mitt strykbräde gått sönder, så jag får ligga på knä när jag ska stryka.

Imorgon får jag nog ta bussen till jobbet. Eller be någon kolla på kedjan.

Cykelhjälm och svagheter

2006-08-15T16:51:00.000+02:00

Idag har alla fröknarna på min nya skola fått göra en personlighetstest. "Myers-Briggs Type Indicator" hette testet och det bygger på Jungs teori om personlighetsstrukturer. Enligt testet finns sexton olika "bas"-personligheter och vi skulle hitta vår egen. Tanken är att vi ska kunna ha nytta av resultatet dels för vår personliga utveckling, dels för att kunna identifiera diverse olikheter och svårigheter som kan finnas inom arbetslaget.

Jag blev en ENTP. Och det stämmer så gräsligt väl. Det var riktigt spooky att läsa genom profilpresentationen. Det kändes som att någon hade stått och filmat mig när jag är ensam hemma, typ, och sedan skrivit ner alla märkliga saker jag gör och på något sätt teoretiserat det.

Att man är ENTP innebär en massa saker, såklart, men i stort sett så är man kreativ, nyfiken, fantasifull, energisk, entusiastisk och spontan och man upplevs som charmig, klarsynt och övertygande. Jag fick också en lista på saker som jag bör utveckla (läs: dåliga egenskaper eller svagheter) och rent generellt för en ENTP så pratar vi för mycket, lovar mer än vad som är möjligt och vi bör ta en paus och tänka efter ibland.

Jag har aldrig tidigare gjort ett sånt här personlighetstest, eller jo, förresten - på ams.se finns det något test man gör för att se vilket yrke man passar till. Även de gånger jag har avskytt skolan och ungarna och föräldrarna och allt vad som nu finns, så har jag ändå uppmärksammats på att det är LÄRARE jag bör bli.

Tänk så häftigt det är att lära känna sig själv på det här sättet. Och det är ändå ett ganska snällt sätt att belysa de svaga sidorna i ens personlighet. Jag kunde faktiskt fnissa lite igenkännande på sakerna som jag rekommenderas vara uppmärksam på och kanske försöka förbättra eller åtminstone förändra och kan ta det till mig.

En rolig grej var att det var ett gäng med skeptiska fröknar som kallade testet både bullshit och nonsens och utan att ha hört de här kommentarerna berättade testhållaren att "de som inte kan se nyttan med ett sånt här test är oftast de som behöver se snabba och direkta resultat och de finns i den här rutan" varvid samtliga som hade uttryckt sig vred på sig i sina stolar. Det var naturligtvis där de var.

Nu ska det bli spännande att se vart det här testresultatet tar mig. Framför allt ledde det till reflektion och eftertanke och det är alltid bra.

Imorgon åker arbetslaget ut på retreat och konferens (läs: god mat och trevligheter).

PS. I min nya skola uppmanas fröknarna som cyklar till skolan att ha cykelhjälm på sig för att föregå med gott exempel. Idag invigdes min alldeles splitternya. Nackdelen var väl bara det att jag körde så mycket mer vårdslöst och så mycket snabbare i en jättehärlig, lång nerförsbacke än vad jag gör utan hjälm...

Ja, då var det dags igen...

2006-08-14T16:47:00.000+02:00

Det känns oerhört märkligt att vara tillbaka på jobbet efter sju veckors sommarlov. Jag har visserligen börjat på ny skola, så det var väldigt kul att se vilka tokar det fanns på det här stället. Faktum är att det var supernormalt folk som jag faktiskt tycker är trevliga. Än så länge. Och fjortisarna börjar inte förrän om en vecka. Och dem lär jag återkomma till.

Sommarlovet har inte bara varit bra, utan det har varit alldeles lysande. Solen har strålat mest hela tiden, jag har lärt mig lösa sudoku, badat, paddlat och inte så mycket som skänkt fjortisar och skola en tanke.

Därför känns det konstigt att börja jobba. Jag inser att det faktiskt skulle kunna gå att leva ett väldigt drägligt liv i en solstol om jag bara hade obegränsat med pengar.

Hursomhelst. Back in business, bloggen är återöppnad. Träningsskorna är framplockade för att återanvändas och livet är tillbaka till rutin och ordning.

//Fröken

Mirakel

2006-07-14T17:00:00.000+02:00

Fröken har blivit moster till en liten kille :-D!

I shorts och linne

2006-06-21T09:54:00.000+02:00

Nu har det hänt. Det har blivit SOMMARLOV. Och jag tänker inte ens försöka mig på att beskriva hur gott det är.

Som vanligt före ett lov är det apjobbigt att överhuvudtaget vara i skolans lokaler. Betyg, städning, uppföljningar, seeeena inlämningar, klassresor som ska organiseras och genomföras, spex på fester som ska övas och framföras etc. etc. Så skolavslutningen är alltid ett välkommet moment i skolans värld.

Jag har dessutom tackat för mig på den här skolan och till hösten ska jag prova på lite modernare metoder i en annan skola i trakten. Det ska bli spännande. Jag har träffat mina nya kollegor några gånger och de verkar åtminstone vara snälla och till och med lite roliga.

Om inte något revolutionerande händer i sommar som jag gärna vill berätta om, så tar bloggen lov och återkommer i mitten på augusti. Fröken ska bl a åka på Robbie Williams i Göteborg, paddla havskajak i Sydfrankrike och bli moster. Så här inledningsvis ska jag varva ner, tvätta och dammsuga.

Så nu byter fröken ut sina glasögon mot läckra solbrillor och tar på shorts och linne.

Det är sommarlov.

Små solar och svala sjöar

2006-06-06T18:07:00.000+02:00

Jag har för första gången i mitt liv firat vår nationaldag. Och det kändes så himla bra! Jag tycker det var en toppenidé att göra 6: e juni till en röd dag - det kändes att det var en högtidlig dag, det låg i luften.

Har vi inte ett jättebra land att vara stolta över? Det är rent och prydligt och de flesta av oss är snälla och punktliga och saker och ting fungerar bra. Vi har fina skogar och ängar och när rapsfälten blommar är det som om hela fält med små solar har ramlat ner på jorden. För att inte tala om fjällen och sjöarna – känner du doften av sval, klar luft?

Det bästa av allt är nog ändå att vi får lov att tycka och tänka precis som vi vill. Vi kanske inte alltid får just vår egen vilja igenom, men demokrati handlar ju om att de flesta ska få sin vilja igenom. Och även om jag tycker att Göran P är lönnfet och att jag rodnar av skam varje gång jag ser Bosse R eller Leila F uttala sig om något, så får jag lov att tycka det. Jag får till och med skriva det i min blogg – utan att riskera att åka i fängelse eller att få fingrarna avknipsade med tång.

När vi sjöng Du gamla, du fria idag fick jag nästan gåshud och det tårade sig lite i ögonen. För det är verkligen precis som det står i texten – ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden.

Hipp, hipp hurra för ett jättejättebra land där det gott och väl finns plats för fler!

Fotboll

2006-05-30T17:11:00.000+02:00

Jag kan mycket, men jag kan ingenting om fotboll.

Och jag menar – INGENTING. Nada. Nichts. Rien.

Jag kan droppa några namn lite casual, sådär – Henke, Zlatan, Zidane, Ljungberg och så han den där som är gift med hon den där gamla kryddflickan – Beckham. Jag känner nog till ytterligare några andra; Edman, Kim Källström (jag tror att man säger både för- och efternamn på honom) och Ronaldo. Men jag vet liksom inte vad de är bra på. Fotboll, ja, men jag vet inte om det är för att de är bra på att göra mål eller för att de är bra på att passa eller dribbla eller vad det nu är de gör.

Så idag bestämde jag mig för att lära mig allt om fotboll. Som de flesta förmodligen känner till vid det här laget, är det VM om några veckor. Vilket betyder att jag kommer att vara helt utfryst och en utstött om jag inte åtminstone tar reda på vad en offside är.

105 sidor fotbollsregler har jag skrivit ut. Jag har dessutom erhållit en fenomenal privatlektion av K i uppställning, tror jag det hette. (Den här säsongen har HIF haft en katastrofal uppställning, enligt K. 4-5-1 är helt OHÅLLBART.)

Nu är det intensiv instudering som gäller hemma hos fröken. Idag handlar det om laget och de olika positionerna.

Och i helgen ska jag försöka gå och se nåt litet knattelag spela, för att kolla om jag har hajat.

Heja Sverige.

Livets hårda skola

2006-05-29T15:50:00.000+02:00

Idag har jag lärt mig en läxa. Den hårda vägen, dessutom. Jag har lärt mig min läxa genom erfarenhet, skulle man kunna säga. Det värsta med det är, att det är den typen av läxa som en människa bör läras i femårsåldern, inte trettitvåårsåldern.

Skolan har haft Miljödag idag och då hade jag och K fått i uppdrag att vara ute i skogen och ha knep och knåp med fjortisarna. Jag tittade därför på väderprognosen igår, både på teve och på nätet och på bilden var då en sol bakom ett litet moln. I min värld betyder det något i stil med ”fint väder”.

Men när jag vaknade i morse, så såg det då inte ut att vara ”fint väder”. Det var mulet. Det fanns till och med tecken på att det kunde bli regn.

Av någon underlig anledning, så väljer jag att bortse från det jag verkligen ser genom fönstret. Jag ser att det är riktigt, jäkla dåligt väder, men tänker hela tiden på att SMHI minsann har sagt att det ska bli ”fint väder”.

Så...

Jag drar på mig ett par jympadojor, jeans, ett linne (bäst ifall det blir riktigt soligt, så man kan få lite bränna på armarna) och en lite ”sportigare” jacka som jag tyckte kunde lämpa sig en dag i det fria. Jag stoppar ner en regncape också, ja, man VET ju liksom aldrig...

Så fort jag kommer ut genom dörren, så märker jag att det regnar. Jag noterar, hoppar upp på cykeln och trampar iväg till skogen.

När jag kommer fram till skogen har några av kollegorna kommit. De har på sig regnkappa, regnbyxor och gummistövlar. Någon håller ett paraply i handen och har en sylvester på huvudet.

Det slår mig att det är jag och några fåfänga fjortisbrudar som är rent ut sagt olämpliga ute i den aktuella terrängen. De andra har kanske lyssnat på SMHI, men litar ännu mer på det de själva ser ut genom fönstret. Ser jag regn, så regnar det. Oavsett vad SMHI säger.

Jag blev genomblöt. Och då lyckades jag ändå fiska fram regncapen när jag insåg att, jo, det är faktisk inte bättre än att det kommer nederbörd och den kommer att göra mig våt.

Plaskblöt, iskall, sur och gnällig. Och K var ju inte sen att retas heller, friluftsmänniska som han är. ”Du är ju värre än ungarna” tillhör en av de snällare kommentarerna han klämde idag.

Det jag har lärt mig idag är således:

Jag är inte ett dugg bättre än fjortisarna.
Jag ska lita på det jag ser.
Det är äckligt med blöta sockor i blöta skor. Ha gärna med extra, torra.
Det är smutsigt i skogen. Det är att föredra mörka kläder – inte vita jackor.
Det tar cirka fyra timmar att tina benmärg.

Varför har man inte temadagar om stadsliv? Det måste väl också vara viktigt? Eller..?

Tio vanliga dagar

2006-05-28T19:53:00.000+02:00

Det är lätt dags för sommarlov nu.

Lätt.

Fjortisarna har en saftig vecka framför sig – allt ska vara klart så att fröknarna kan sätta sina betyg.

Sen kommer de där dagarna som ska fyllas med meningslöst meningsfulla lektioner.

Åååååååååååååååh, som jag längtar efter sommarlovet...

Sticka ut

2006-05-22T20:04:00.000+02:00

När jag cyklade hem från träningen idag dök helt oväntat Wille Crafoord upp i mina tankar.

Hmm...?

Vad gör Wille Crafoord i mina tankar? undrade jag.

Då började jag lika plötsligt att gnola på en av hans hits från början av nittitalet.

Nej, vad nu!? tänkte jag.

Det som då slog mig var att låten heter ”Samma typ av annorlunda saker” och handlar om hur alla människor vill vara lite udda, men helst på samma sätt som alla andra. När låten skrevs gick det till exempel inflation i namn som Casandra och namn som innehöll s, skulle stavas med z.

Men, tänkte jag, varför börjar jag tänka på det här idag?

Aha, tänkte jag.
Lordi.

Såklart.

Lordi, som ”sticker ut”, som är lite coola. Udda.

Fast...så visade det ju sig, att majoriteten av Europas (röstande) befolkning gillar dem. Så sticker de verkligen ut så himla mycket då?

Hmm...

Ett litet tips ska du få. Om du vill göra vad ingen annan gör ikväll, så ska du kolla på finalen i Big Brother. Det kommer antagligen att ha kvällens största tittarsiffror, men ingen kommer ha sett det imorgon.

La Suède - cinq points

2006-05-20T11:11:00.000+02:00

Dagens höjdpunkt är givetvis Eurovision Song Contest. Redan när jag var så pytteliten att jag kunde åka båt i högklackade skor, stod jag med hopprepet som låtsas-mikrofon och sjöng på de olika språken.

Ja, alltså, jag kan varken cypriotiska eller finska, men som liten kunde jag det. Härma. Så att jag typ lät likadant som sångarna.

Så, ikväll är det i alla fall Festival. Och Carola kommer fyra eller femma. Finland eller Bosnien vinner, Rumänien kommer sen och Grekland därefter. Och så kan det vara så att Norge kommer fyra. Eller femma.

Den som lever får se. Men det ska bli såååååå roligt. Och så är den grekiske manlige presentatören en fröjd att vila ögonen på.

Ont, det gör ont...

2006-05-18T20:29:00.000+02:00

För ungefär två år sedan beslöt politikerna i min kommun att lägga ner två skolor och flytta över elever och lärare till min skola. Fort gick det, som bara den. För den ena skolan fick vi besked i ganska god tid och hann träffa lärarna och eleverna och så vidare. För den andra skolan var det mer turbulent.

Den andra skolan hade som upptagningsområde den invandrartäta delen av min stad. Den hade enormt gott rykte och lärarna var engagerade och hade hittat ett utmärkt sätt att arbeta med barn och ungdomar från andra kulturer.

I augusti för två år sen fick vi beskedet att den skolan skulle läggas ner. Sammanslagningen skulle ske i oktober. Oro skapades.

Men integrationen och sammanslagningen har gått rätt så bra, trots allt. Visst har det varit vissa problem, dem har jag nämnt förr, tror jag. Men på det hela taget har det funkat bättre än vad någon kunnat vänta sig.

Grejen med de här klasserna som kom från den invandrartäta skolan är att de har en sån fantastisk sammanhållning. Det är ungar med ett bagage som har träffat varandra och som har haft turen att få träffa engagerade lärare. Det är onekligen så att de faktiskt ser ut som en stor familj ibland. Det låter säkert klyschigt, men det är stor skillnad på omtanken och solidariteten i de här klasserna i jämförelse med de svenska klasserna.

Och bakom de här väl fungerande klasserna står alltså de här fantastiska lärarna. En av dem är A. A har jobbat med sin klass sen de började sexan och var små skitungar. Nu går de snart ut åttan och är fortfarande skitungar, men de har som sagt varandra. Och de är så fästa vid A. Och A gör allt för de här barnen. Hon går på möten med Socialen, ringer och skäller på föräldrarna, skäller på barnen, kramar barnen, månar om barnen, pratar med barnen. Jag kan helt ärligt säga att hon är fantastisk med barnen.

Och de älskar henne. Hon har blivit en trygghet i deras i övrigt så tumultartade liv. Ungarna har ett år kvar på grundskolan och sedan ska de ut i osäkerheten. Men det vet de ju naturligtvis om.

I förra veckan fick vi reda på att A inte får ha kvar sin tjänst. Hon har blivit erbjuden ett jobb på skolan, i ettan. Hon ska alltså vara kvar i skolan, men hon får inte ha sin klass.

Vi i kollegiet tyckte så klart att det hela är fullkomligt vansinnigt. Samtidigt så vet vi ju hur det fungerar – sist in osv.

Och barnens reaktioner har varit överväldigande. De fick reda på det idag. Och hela klassen grät. De var inte förbannade eller arga. De var så ledsna att det skar i hjärtat att se dem. Stora, tuffa killar som smygtorkade sig i ögonen och utstrålade sådan rädsla och vånda för att bli övergivna – igen.

Det finns inte så mycket mer att säga om situationen – egentligen. Ingen av oss behöver få den förklarad för oss. Vi kan det där med övertalighet och lagar och allt vad det nu är. Det är inte det det här handlar om. Det här handlar om hur det är att arbeta med människor vars känslor ALLTID vinner över förnuftet. Att förklara regler och lagar hit och dit ändrar inte hur människors relationer ser ut. I det här specifika fallet, fruktar jag för vissa av de här barnens liv – helt ärligt, alltså. Och att veta vilka de är, att ha tagit dem i hand och att ha tilltalat dem och att se dem skratta och gråta, gör det så enormt brutalt att veta att allt de är, är en siffra i en statistik eller andra sidan av ett likamed-tecken i en kommunalpolitikers budget.

Och så säger de att det är barnen, eleverna, som ska stå i centrum och att vi alltid ska se till deras bästa.

Det är så ohyggligt svårt att motivera sig till att fortsätta när såna här saker händer.

Ljuv musik och falska toner

2006-05-17T17:40:00.000+02:00

Om du tillhör den delen av befolkningen som har bestämt sig för att ungar är söta oavsett vad de gör, bör du sluta läsa nu. Idag är det en riktigt elak fröken som skriver.

På vår skola har vi en klass som läser inriktning sång, dans och musik. Det verkar vara jättekul, jag hade älskat att gå i en sån klass.

Och idag hade de konsert.

Må Gud förlåta mig, men det var sååååååååååååååå illa. Jag vet, jag vet, jag är den vuxna. Jag bör veta bättre än att såga barnen när de framträder.

MEN...

För det första höll de på i en och en halv timma. Nittio minuter, alltså. Det är länge. Det är typ lika länge som en kort långfilm och i den händer det saker hela tiden.

För det andra fungerade inte mikrofonerna. Eller jo, doakörens mikrofon funkade och basens. Men inte vokalissornas.

För det tredje så tycker fjortisar att det är pinsamt att erkänna att de ääälskar att synas och stå på scen. Det får till följd att de tycker att det är pinsamt att verka gilla det de gör, vilket i sin tur får till följd att de är totalt O-karismatiska och istället utstrålar likgiltighet och besvär.

För det fjärde måste musikläraren ha missat att träna in synk. Alltså att det låter bäst om alla musikerna och sångarna är på samma ställe i låten samtidigt.

För det femte sjöng och spelade alldeles för många falskt. Riktigt så där falskt att man inte riktigt visste om det var ok att skratta eller om det bara var helt omedvetet och helt utan självinsikt.

Nu kommer fröken att gå omkring och vänta på att det ska komma tegelstenar flygande för att krossa hennes huvud. Det lär ju vara straffet för den här typen av illasinnad kritik.

Huanimej.

PS: Kära moster (med familj). Jag räknar fortfarande med att ni kommer på lördag. Hör gärna av er om du tänker sura länge över omnämnandet i föregående blogg.

Fräsande moster och skrålande Carola

2006-05-14T18:36:00.000+02:00

Jag var på begravning i fredags. Det var min mormors bror som begravdes. Det var jättefint i kyrkan och efteråt fick vi snittar och gräddtårta och kaffe i församlingshemmet.

Efter mottagningen kom mig moster fram till mig och fräste:

- Det börjar bli lite tråkigt att läsa om din friluftsdag nu. Ska du inte skriva något nytt i bloggen?

Och inte vågar jag trotsa min moster.

För övrigt gläds jag i dessa tider åt att det börjar närma sig Eurovision Song Contest. Denna fantastiska tillställning som trots sitt nonsens engagerar så många.

Heja Carola!

Hundra meter och annat onödigt

2006-05-08T19:46:00.000+02:00

Det är något fantastiskt nostalgiskt över en friidrottsdag med högstadiet. Det kommer liksom tillbaka till mig, det är som att det snart är min tur att springa de där hundra metrarna eller kasta den där kulan.

Allt går igen.

Det var en strålande dag idag när niorna hade friidrottsdag. Idrottskillarna stod och värmde upp när jag kom i morse – det tänjdes och stretchades och det hoppades höga hopp och det svängde armar och ben hit och dit för att se till att atletkroppen var i så god fysik som möjligt.

I andra hörnet stod en grupp brudar i midjekorta linnen, mörka solglasögon och en cigg i mungipan.

Mitt på plan stod alla de andra. Det var också där jag stod när jag hade friidrottsdag på högstadiet. Det är gruppen där alla är ombytta och ingen egentligen har fattat poängen med att ha en friidrottsdag. Men jaja. Det är ju fint väder.

Min uppgift var att ta tid på hundra meter. Hur svårt kan det vara? Var min första tanke när jag fick veta uppgiften.

Det visade sig att det var skitsvårt.

För det första är det tydligen väldigt, väldigt, VÄLDIGT viktigt det där med NÄR man ska börja springa. Är det PÅ gå eller är det EFTER gå? Är det när röda flaggan NÄSTAN är nere eller är det när den är HELT nere?

Palla.

Och inkompetentförklarad har jag blivit också när tiden inte riktigt stämmer överens med löparens egen uppfattning om hur fort han/hon sprang.

Det roligaste är nästan tjejerna som springer hundra meter och småpratar och skrattar sig genom loppet. Som svänger med hela kroppen och snett och vint springer de. (Sån var jag.)

Ja, det var en härlig dag idag. Gympalärarna bjöd på kaffe och bulle också. Hembakat. Inte dumt alls.

Vid tolvtiden var det emellertid inte mer att be för än att trampa tillbaka till skolan och ha åttorna i franska.

Men det gick, det med.

Hahaha...

2006-05-07T19:25:00.000+02:00

Det är världsskrattdagen idag.

Ojdå. Jag tror bestämt inte att jag har skrattat en enda gång idag. Jo, jag skrockade nog till en gång, vid tre-tiden, men om jag har skrattat..? Njae...

Hur ska man fira en sån dag, tro?

Livskvalitet

2006-05-07T19:19:00.000+02:00

Våren (eller är det kanske till och med sommaren!?) är här och fröken har börjat bada i havet. Klockan kommer att ringa en kvart tidigare, baddräkten tas på trots att ögonen knappt är öppnade och sen är det bara att hoppa i.

Simma lugnt.

The Return of the 8thgraders

2006-05-03T16:19:00.000+02:00

Idag fick jag träffa mina åttor igen. En veckas lov, två veckors prao och en dags skolbiblioteksdag är en ganska lång tid att vara ifrån fjortisarna. Och alla var där förutom L för hon har rymt hemifrån.

Och söta var de. Lite äldre tyckte jag allt att de såg ut att vara. Typ tre och en halv vecka. Och sura blev de på mig för att jag hade ändrat frisyr (=två spännen i luggen).

Som vanligt sprudlade de vid inledningen av nya arbetsområdet.

- Det här måste vara det trååååååkigaste vi någonsin gjort...

Möjligen. Men det är inte ens i närheten så tråkigt som det vi kommer att göra när vi är klara med det här.

Försäkrade fröken.

Ja, och så var allt som vanligt igen.

Nu ska fröken plantera blommor i sina balkonglådor. Bellis.

Skolbibliotekskompetensutvecklingsdag

2006-05-02T17:25:00.000+02:00

Idag har jag och två av skolans skolbibliotekarier varit på Skolbiblioteksdag. Vi fick höra en kvinna (Vicky Ulander - utsedd till Årets Skolbibliotekarie) berätta om sitt arbete och hon var minsann en riktig eldsjäl. Ja, alltså, hon har en halvtidstjänst och åstadkommer dubbelt så mycket som alla heltidsarbetande, typ. Då är man väl eldsjäl?

Anyway.

Dessutom kom en bibliotekarie och berättade om bloggar som het informationsökningsmetod (ordet blogg finns inte ens med i min word-ordlista. Varje gång jag skriver ordet blogg, blir det rödmarkerat. Hmm...) Och så berättade hon en hel del om poddsändning och det verkar ju häftigt, det med.

Slutligen berättade en rektor från nånstans på Västkusten att lärarnas uppdrag är att ”kompetensförsörja Sverige” och att bibliotek och datorer är dagens och framtidens läroböcker.

Och så fick vi väldigt, väldigt god mat.

Fin-fint och skitkul

2006-04-27T18:57:00.000+02:00

En sak som jag tycker är rolig är att tillverka fina uppgiftsblad till fjortisarna. Det vill säga att jag gillar att lägga ner tid på att flytta bilder hit och dit, att ändra typsnitt, färg och form och att ändra på formuleringar lite härs och tvärs. (Obs - ej Comic Sans. Det är bannlyst på mina papper.)

Skitkul – på riktigt, alltså.

Givetvis finns inte den tiden i vanliga fall, alltså när alla årskurser är på skolan. Ja, när det är lektioner enligt schema och fjortisarna kommer och knackar på och det rings och ja, om du har läst tidigare i bloggen, så vet du.

Men nu äääääääääär ju åttorna på prao och då haaaaaaaaar jag tid att göra fina uppgiftsbladJ

Idag satt jag i en och halv timme och flyttade på bilder och bytte typsnitt på ett uppgiftsblad om Selma, August och Vilhelm som niorna ska få.

Och det var skitroligt – på riktigt, alltså.

Idag har jag unnat mig ett par nya skor – du har väl inte missat att jag har fått löneförhöjning?

Ego-kick

2006-04-24T16:59:00.000+02:00

Idag har jag fått löneförhöjning.

Jag får 370 kronor.

Det är 14 kronor mindre än förra ”höjningen”.

ROFLMAO och LoL

2006-04-20T21:40:00.000+02:00

Idag har fjortisarna gjort en enkätundersökning. Eller, tja, det kanske inte ska klassas som en enkätundersökning, men de har gått runt och frågat olika åldersgrupper om de vet vad olika chat-förkortningar betyder.

Jag kan säga att jag inte kunde ens hälften om dem. En del är ju såklart bekanta, som lol, BRB, de, e osv, men vet du vad ROFLMAO, FFS, OMG, WTF eller NoOB betyder!? Ja, nu vet jag, men jag visste in förut.

Så det var lite spännande. Inte helt överraskande var åldersgruppen 13-19 de som bäst kände igen förkortningarna. De som var minst insatta va 40+arna. Eller, som fjortisarna sa, de gamla.

Imorgon har vi lyckats lura med fjortisarna på en promenad. Det ska bli korvgrillning och tipsfrågor. Mysigt, mysigt. Vi håller tummarna för solsken.

Back in business

2006-04-18T18:18:00.000+02:00

Det är över. Slut, over and out. Nio dagars sammanlagd ledighet – borta.

Men vad GÖTT det har varit! Det är något i luften som kommer tillsammans med plusgrader, pollen och solen. Det händer något som gör att jag vill rensa undan allt det gamla, köpa nytt, börja om! Nyåret borde ligga i mitten på april för mig – det är åtminstone alltid såhär års som jag känner för att ta tag i saker och starta på ny kula.

Så min ledighet har bestått av gallring och städning och rensning och puts. Mitt hem är fin-fint, med undantag för de där kassarna med gammal kurslitteratur som nu ska förpassas till källarens domäner.

Det var en märklig känsla att trampa iväg i morse. För det första kändes det på tok för tidigt, för det andra kändes det märkligt att göra något som är jobbigt. Men det blev inte så jobbigt som jag hade förfasat, utan det var lite småmysigt att vara tillbaka hos fjortisarna (åttorna är på prao i två veckor – need I say more!?).

När en årskurs är borta av en eller annan anledning är det alltid påtagligt tyst i korridorerna. Och det finns luckor i det annars packade schemat. Så det är inte fel att säga att det var en angenäm dag idag.

Och nu kokar jag grönsakssoppa. Som sagt, jag har inte bara rensat i hemmet – min egen kropp håller på att rensas. Semmeltiden är förbi och bikinikurvorna måste trimmas. Därför får det bli grönsakssoppa (jag ger det till i helgen. Carpe diem.).

Så, tja, vad är väl en bal på slottet när man kan få soppa i en lägenhet!?

Fest och frisk luft

2006-04-09T16:46:00.000+02:00

Fröken har varit på fest. En RIKTIG fest. Ja, faktum är att det har blivit en hel del fester och nu är frökens fötter helt sönderdansade eftersom det genomgående temat i klädseln har varit snygga, men obekväma skor.

Gärna med omänskligt hög klack.

Igår, lördag, var det alltså FEST. Och kvällen till ära hade fröken valt sina stilettklackar. Det gick väl an under middagen, men efter fem timmars dansande var det inte tal om att sätta sig ner och vila. Att sitta ner är samma sak som att inte kunna ta sig upp.

SMÄRTA.

Idag känns fötterna om möjligt ännu värre. Trampdynorna är till 92 % beklädda med något blåsaktigt och det känns som om att små, små benflisor har hoppat loss och att skelettdelarna har mosats ihop till en enda stor massa.

Men det var riktigt skojigt på festen. Så smärtan i fötterna kan vara lite värd.

Imorgon bär det av ut på landet. Stugan ska göras redo för sommarsäsongen som lär vara på intågande. Det ska rensas och vädras och målas och putsas och långa promenader ska det gås och mycket lant- och havsluft ska det andas.

Allt för att få balans i livet – en kväll med för mycket vin, kräver några dagars lantluft. En vecka med fjuniga och finniga fjortisar, kräver veckor i ensamhet i sällskap av endast, på sin höjd, en bok.

Vi får se vilken balans fröken lyckas uppnå.

La Nouvelle Caledonie et le Quebec

2006-04-07T18:39:00.000+02:00

Idag höll två av de tre gangstergrabbarna i åttan redovisning om varsitt fransktalande land.

På franska.

Det var så häftigt att höra dem göra det. Och de var så stolta efteråt.

Idag har frökens påsklov börjat. Tio dagar av ledig, tom tid. (Jag började med att sova middag med Baywatch, Cityakuten och repris på Niklas Mat i bakgrunden så nu är jag helt snurrig. Det blir jag alltid när jag sover mitt på dagen. Men det är lyxigt.)

Solen skiner på riktigt och våren är verkligen här. Det kommer bli en riktigt, riktigt bra vecka.

PS. Två av mina elever, brudar, var borta från lektionerna idag. Anledning: misshandlade av en och samma tjej, men vi två helt skilda tillfällen. Det är SÅ sorgligt!!!

En åttas frestelse

2006-04-06T17:12:00.000+02:00

Idag fick fröken nog. De där små ligisterna i åttornas franskgrupp har drivit mig till vanvett i nästan fyra terminer nu och idag kände jag bara att jag inte orkar med dem mer.

Vi hade fransklektionen i musiksalen idag. I en musiksal finns det instrument. BIG mistake att stoppa in franskeleverna där. HUGE.

Så efter att ha bett två av grabbarna att sluta slå på trummorna och ta fram sina saker och börja jobba ett artontal gånger och de ändå bara sitter och tjurar och stör och är otrevliga bestämmer jag mig för att detta är oacceptabelt.

Så jag säger:

Nu kommer jag att ta mina saker och gå och sätta mig på mitt arbetsrum. När ni två är redo att be om ursäkt för ert beteende idag och resten av dessa fyra terminer, så kommer jag tillbaka. Till dess kommer jag inte att undervisa den här gruppen i franska.

Och gick därifrån. Jag var RASANDE, men behöll mitt lugn.

När jag hade lämnat mina saker på arbetsrummet gick jag till rektorn och berättade. Sen gick jag ner till arbetsrummet och väntade.

Och väntade.

Fyrtiofem minuter senare knackar det på dörren och två skamsna (nåja, det såg åtminstone UT så, men man kan ju inte vara säker...) grabbar står redo för att säga förlåt.

Och jag fortsätter att tro på människans godhet och tror helt och fullt att de menade varje ord och att det nu kommer att bli andra bullar!

Duktig fröken:-D

2006-04-05T18:11:00.000+02:00

Alltså, shit pommes frites, vad fröken har jobbat idag! Här har det rättats nationella prov så det står härliga till, ska ni veta.

Innan jag arbetade som fröken, så trodde jag att fröknar har tre arbetsuppgifter: planera, genomföra, rätta.

Så är det INTE. Njet, nicht, not, pas.

I en formell arbetsbeskrivning skulle det säkert stå planera, genomföra, rätta. Möjligtvis även utvärdera och dokumentera. Men inget av allt det andra. De där akuta grejerna som gör att fröknar inte hinner planera, genomföra, rätta.

Så. Det fröken gjorde var att trampa upp till Chefen och säga:

Jag hinner inte rätta nationella proven.

Varvid Chefen svarar:

Då kan du väl sitta hemma en dag och få det klart. Vad sägs om onsdag?

Fröken känner hur nitti ton börda faller från axlar och skuldror och säger:

Bra. Det gör jag. Någon annan kan ju vakta åttornas novelltävling.

Så idag har fröken suttit och rättat och rättat och rättat och drömmer om den rätta tipsraden för den tredje hörförståelsen och har kramp i högerhanden.

Men shit pommes vad nöjd jag är och vad skönt det är!

PS. Jag tror att hemligheten ligger i att säga ifrån. Att berätta för sin överordnade att man inte hinner. Att gnälla om det och inte ändra något och bara tycka synd om sig själv för att man har för mycket att göra, kan omöjligt göra att man mår bättre. Kan det va så?

Frökens tredje

2006-04-05T11:10:00.000+02:00

Från arkivet:

Häromdagen skulle en fröken på skolan visa videofilm för en klass. Att språkfröknar kan bemästra elektronisk utrustning är det ingen som förväntar sig, men att en teknikfröken kan är i det närmaste en förutsättning. Och eftersom den här fröken är en teknikfröken kan vi nog alla förstå vilken frustration hon måste ha känt när apparaten hade ett till synes eget liv.
Hon stoppar i filmen i spelaren varpå denne i nästa stund spottar ut filmen. När hon åter stoppar i filmen och den bestämmer sig för att stanna, börjar den spola sig fram och tillbaka.
Med de godaste av avsikter går fröken och hämtar en annan maskin. Och börjar sin kamp. Även denna apparat beter sig märkligt och bilden försvinner och kommer tillbaka. Lektionen lider mot sitt slut och någon film har inte kunnat beses.
När klassen lämnat klassrummet stannar två av flickorna kvar. De ser besvärade ut och säger att de vet vad som var felet med videospelarna.
- S hade en fjärrkontroll. Han satt och blippade med den. Det var han som fifflade med bild och apparat. Med fjärrkontrollen.
I en annan sal, samma dag, kanske samma tid, jag vet inte, har studie- och yrkesvägledaren ett informationsmöte om gymnasievalet. Men hon har svårt att koncentrera sig, kan vi se. Något distraherar henne. Något, eller någon, i församlingen.
För där i salen, mitt bland sina kamrater, sitter R som inte ska vara på skolan den här dagen. Han har nämligen fått en specialare och ska vara på praktik två eller tre dagar i veckan och denna dag är en praktikdag.
Och inte nog med att han sitter där han sitter.
Han har också lyckats stoppat upp en tampong i vardera näsborren.
Under tiden detta pågår, har en annan fröken ett samtal med en mamma. Fröken är orolig för pojkens svaga prestationer (läs: hans lathet och störande uppträde).
Mamman förstår inte vad fröken talar om – sonen hade ju nästan bara stjärnor i betyget.
Fröken förklarar då för mamman att det inte är stjärnor pojken har fått i sitt betyg, utan att det är asterisker. Man skriver asterisker i betyget när eleven inte har blivit godkänd.
Och hade inte mamman förstått att det var ett problem med tanke på alla samtal och möten hon har varit på?
Kära vänner – där det finns liv, där finns det hopp!

Morsor, mordhot och moral

2006-04-05T11:09:00.000+02:00

Från arkivet:

Jag står med tandborsten i munnen och gör mig redo för läggdags. Klockan är några minuter före tio, onsdag kväll, när telefonen ringer.
Det är en mamma.
Hon vill prata om att hennes dotter är hotad av några elever från en annan skola. Anledningen är att dottern har lagt ut bilder på nätet på en annan flicka. Dottern är rädd för att gå till skolan eftersom hon dagligen får tips om att det ska komma gäng och slå ner henne. De andra flickorna i klassen har vänt henne ryggen.
Vänta lite, jag ska bara spotta.
Vill jag säga, men jag gör det inte. Inte heller säger jag:
Jag är inte helt säker på vad jag kan hjälpa dig med, dels för att jag inte är speciellt mycket i tjänst just nu, dels för att jag inte riktigt vet hur jag ska få din dotters handlingar ogjorda.
Inte riktigt det svar den upprörda mamman skulle vilja ha. Hon är givetvis vanvettigt orolig för att flickebarnet ska bli nedslaget och jag lider med henne – på riktigt, alltså. Det måste vara gräsligt att vara förälder till ett barn som utsätts för hot och inte vågar gå till skolan. Vilken vanmakt!
Mamman fortsätter berätta om rykten som florerar (på internet). Om man ska tro dessa rykten är det konstigt att några barn är hela och oskadda överhuvudtaget. För i ryktena ska det komma två meter långa biffar med knogjärn och knivar och slå ner den här lilla flickan.
Jag frågar mamman om hon vet vilka dessa bjässar är och det vet mamman. Jag frågar om hon har ringt till bjässarnas mammor, för att på så sätt reda ut det här, men det har hon inte. Jag frågar om hon har pratat med polisen, men det har hon inte.
Hon har alltså bara pratat med lilla mig – en alldeles vanlig, liten feg fröken som ville bli fröken för att hon var duktig på att böja franska verb. Inte stå som skyddsmur mot jättefjortisar med vapen.
Jag förklarar för mamman att jag ska prata med brudarna i klassen så att dottern åtminstone känner att hon har stöd där. Mamman blir lite nöjd, men vad ska jag göra åt bjässarna som ska slå ner hennes dotter? Jag måste ju kunna garantera hennes säkerhet medan hon är i skolan?
Tystnad.
Det blir gärna tyst när fröken funderar.
Och det fortsätter vara tyst, för jag vet inte vad jag ska säga. HUR ska jag kunna garantera flickan trygghet och säkerhet om hon söker faran? Jag är medveten om att alla fjortisar inte inser att handling har konsekvens, men hur ska JAG, lilla JAG, kunna FIXA en sån sak?
Tänk så enkelt det hade varit om mamman hade lyft luren till bjässarnas morsor, eller flickan på fotot, eller flickorna i klassens föräldrar, och fixat det själva. Jag vet att ett stort antal föräldrar anser att det är skolan som ska uppfostra barnen och att det är i skolan barnen ska lära sig etik och moral och att det är i skolan de ska lära sig att inte slåss, tala illa om varandra eller lägga ut bilder på nätet.
Jag tycker att vi ska hjälpas åt.
Det som är svårt är att kämpa i motvind. Om jag säger si så får inte föräldrarna säga så, för barnen kommer alltid att i första hand lyssna på sina föräldrar. Åtminstone när det gäller värderingar. Och fram tills de är sådär arton-nitton och blir riktiga rebeller.
Kom jag nu bort ifrån ämnet här en sväng, tro..?
Nej, inte alls. Det handlar om ansvar. Vi är så dålig på att se vårt eget ansvar. Det är alltid någon annans fel. Någon annan får fixa det. Och när det gäller barn och ungdomar, är det alltid skolan som får fixa det. Eller, när det går riktigt långt, socialen.
Den förtvivlade mamman kan inte fixa att hennes flicka är hotad. Då vänder hon sig till skolan.
Jag vet inte vad jag ska göra åt det.
Om jag hade varit flickans mamma, hade jag först dragit ur bredbandet och beslagtagit mobilen, därefter hade jag sagt till min dotter att man inte FÅR lägga ut bilder på andra på nätet (speciellt inte om de inte är påklädda på fotot), därefter hade jag kontaktat föräldrarna till de andra barnen och slutligen hade jag tagit ett djupt andetag och förväntat mig det bästa – inte det värsta.
Jag hade INTE ringt till en liten fröken, som igår kväll inte fick spotta på en halvtimme.
PS. Det finns handlingsplaner på skolan för det mesta. Men alla handlingsplaner förutsätter att något faktiskt händer – att det finns ett konkret problem att lösa. Det finns alltså ingen handlingsplan för hot eller för att förebygga skada.

Vederkvickt

2006-04-05T11:08:00.000+02:00

Från arkivet:

Oftast krävs det väldigt enkla saker för att fröken ska bli på riktigt gott humör och helt varm i hjärtat. (Jag läste en bok idag där huvudpersonen kände sig [i]vederkvickt[/i]. Jag känner mig också [i]vederkvickt[/i]. Tror jag. För jag är inte hundra på vad det betyder).
Namnsdagspresenter, namnsdags-sms, att någon skrattar hjärtligt åt ett skämt och att se ett foto på vilket jag skrattar så mycket att jag nästan börjar skratta av att titta på det.
Att långfärdsbussen kommer fram tjugofem minuter före utsatt tid, att det finns roliga tjänster utannonserade som jag både vill och kan söka (annars brukar det vara det ena eller det andra), att hitta ett borttappat smycke, att äta tårta och annan god mat och att dricka gott, rött vin.
Bortslarvade, VIKTIGA papper dyker upp, nostalgiska filmer går i repris och en glad familj är tillsammans för att fira födelsedag.
Att göra resplaner till platser som inte så många har varit på, att få ett vykort från oväntat håll och att lyssna på en samlings-CD med ett pojkband (jag säger inte vilket...).
I helgen har alla dessa saker inträffat.
Det är med ett stort leende fröken tar sig an kommande vecka. :lol:

Frökens andra

2006-04-05T11:06:00.000+02:00

Från arkivet:

Första lektionen idag var engelska. Klockan tio börjar vi och alldeles i lagom tid trillar eleverna in. En doft av stekos sprider sig i klassrummet. Det har stekts fläskkotlett på hemkunskapen.
Good morning, class. -Good morning.Please sit down.
Vi ska börja med läsförhör, har jag tänkt. Muntligt, för "vi får aldrig prata engelska på lektionerna".
What's the capital of the U.S? Jag tittar ut över klassen som sitter som små frågetecken i sina bänkar. En elev räcker upp handen och jag nappar. - Yes, M, what's the capital of the U.S?-När slutar den här lektionen?
Jag tittar på klockan och ser att det har gått två minuter. Det är 58 minuter kvar.
We have just started. Do you know the name of the american capital? We talked about last time we met.-New York?No.
Jag lyckas efter några ledtrådar lura det rätta svaret ur en elev och vi går vidare. Jag ställer en massa andra viktiga frågor och får ibland en massa viftande händer i luften med flåsande viskningar i stil med "jag kan, jag kan!", ibland undvikande ögonkast, ibland svar som "jag visste inte att vi hade läxa".
Efter läsförhöret ska vi börja grupparbeta. Varje grupp ska göra en fördjupning på något amerikanskt. Innan vidare forskning påbörjas, ska ämnesvalet godkännas av mig. Jag ger förslag som slaveriet, amerikanska inbördeskriget, JFK, Martin Luther King, NASA osv.
3 av 8 grupper väljer en rappare, tre grupper väljer Michael Jackson, en väljer New York och den sista väljer Hollywood.
Jag godkänner alla valen.
Därefter ska det delas ut datakort och hämtas lämpliga böcker, två av eleverna vägrar arbeta tillsammans och börjar stå och smågnata, några pallar inte börja, några vet inte vad de ska göra, några springer in i kompisarnas klassrum, någon tar fram mobilen och "ska bara", någon går in i en lärares arbetsrum ("det stod ju en dator där som ingen använde") och några kommer tillbaka efter att ha blivit utslängd från datasalen. En elev vill prata enskilt med mig och när jag kommer tillbaka till salen har eleverna gett sig själv friheten att plocka ihop och lämna lokalen. Klockan är då exakt 10.59.59.
Därefter är jag rastvärd. Det är lite småmysigt att gå och prata med eleverna i korridorerna. Värre är det när det är bråk, slagsmål eller när något har "gått sönder". Idag var det lugnt.
Nästa lektion handlar om Steinbeck och eleverna läser med förtjusning en förenklad version av Möss och Människor. De hinner till och med svara på frågor och skriva ordlista.
Även denna dag har gått smärtfritt och jag har också hunnit med att planera fortsättningen på Steinbeckområdet och göra klart lite dittan och dattan.
Imorgon blir det nog andra bullar. Torsdagar är det alltid mer buller och bång. Men jag återkommer - var så säker.
På återseende.

Frökens första

2006-04-05T11:03:00.000+02:00

Från arkivet:

Det var i samband med en kafferast i lärarrummet som jag insåg att det inom skolans väggar händer en del hysteriska saker som kan tyckas helt otänkbara för en utomstående. Därför denna blogg. Den är avsedd för kollegor för igenkännande, medhåll och mothugg och för helt utomstående som tycker att lärare har för långa lov.

Jag är på en grundskola någonstans i Sverige och för att inte riskera att få ett band med ilskna föräldrar efter mig (och inte heller rektorer) låter jag vara osagt var i Sverige skolan ligger.
Idag var en ganska bra dag i skolan. Klockan åtta noll noll står 8 (av 13) sömndruckna fjortisar utanför klassrummet och väntar på att få komma in. Jag hälsar dem sedvanligt välkomna till skolan genom att ta i hand och ber dem ta av ev kepsar och dunjackor och därefter lunsar de till sina platser. Så nära varandra som möjligt och så långt bort ifrån mig som möjligt. 10 minuter senare trillar ytterligare två elever in och fem i halv nio är vi fulltaliga med undantag för X som är sjuk idag.

Lektionen är eget arbete och eftersom eleverna ska känna ansvar för sina studier ska de ha planerat sin egen lektion. Det funkar ok. För C och D går det lite trögt och efter att ha varit tvungna att kopiera dittan och dattan, hämta böcker och pennor, spotta tuggummi och lämna jackan i skåpet, är även de igång i arbete. Vi slutar lite tidigare för att alla har jobbat så bra. Pedagogik? Regelrätt? Förmodligen inte, men för hemfridens skull...
Förmiddagens lektioner går ut på att förbereda för det mest ångestladdade av grundskolans alla ångestladdade saker: NATIONELLA PROVET. Kanonfokuserad klass - de suger i sig informationen (jo, det är sant) och det är en fröjd att nästa lektion ha dem i ytterligare ett ämne och en lektion. I love this class, kan jag säga. De är trevliga, motiverade, intresserade (?) och på hugget. Det är superstimulerande.

Efter nästan två timmar med klassen som gud skapade är det klassråd med klassen som gud inte riktigt har hittat än. Det är en åtta med tjugotalet hormonstinna grabbar och ett fåtal brudiga tjejer. (I rättvisans namn ska sägas att det är BRA elever, de kommer klara sig långt i livet, men det är inte därför jag skriver här.) Jag skriver för att detta är lektionen när fröken tänker onda tankar. Det är gnäll om inte bara det ena utan även det andra och det saknar substans och det är bara krav, krav, krav från dessa pubertala monster. "MÅSTE vi åka på lägerskola?" "Varför får andra klasser sluta tidigare när vi ALDRIG får det?" " " Den där läraren är helt DUM i huvet. Ta bort henne. Vadå att det inte funkar så? Det är ju vår skolgång." "MÅSTE vi ha så korta raster?" "MÅSTE vi komma i tid?" "MÅSTE de där eleverna som bor på fel sida stan gå på den här skolan? De är precis dumma i huvet."

Sen är den lektionen slut och jag får äta mat och dricka kaffe. Det knackar några gånger på dörren och det ska frågas om mobiltelefon och toalettnyckel och vad det är för sidor i läxa och om jag vet var syslöjdsfröken är osv, men jag får i mig lite mat och lite kaffe och börjar förbereda lite lektioner. Det är rätt kul.

På eftermiddagen är det konferenser med bara vuxna och idag är det riktigt bra. Det är inte bara en massa tjat och gnäll utan framåtsträvande och konstruktiva diskussioner. Det är visserligen rätt tröttsamt att sitta så länge, men idag är jag inte helt färdig när jag går hem.
Arbetsdagen är slut och jag har inte ens med mig något hem idag. Känns lite konstigt, men jag unnar mig sådana kvällar också. Och nästa vecka börjar ju Desperate Housewives på tisdagar igen, så då gäller det att vara strukturerad:-).

På återseende!

Rysk Rysare

2006-04-04T18:57:00.000+02:00

Det var den Ryska Rysaren på träningen idag – igen!!! Och hon var precis lika skrämmande och diktatorisk som förra veckan.

Så nu har jag ont överallt i precis hela kroppen. Lite tjurig är jag också, för hennes pass är inte så kul.

Och nu SNÖAR det.

S.N.Ö.ar.

Jag fick precis ett fantastiskt roligt telefonsamtal. Jag vågar inte berätta vad de sa, men puh, vad händer nu..?

Gotta go. Vi hörs.

Flit och Comic Sans

2006-04-03T20:35:00.000+02:00

Vissa dagar är bara bättre än andra. Helt enkelt.

Idag var vi nio fröknar som spenderade dagen på en kursgård strax utanför staden där jag bor. Vi skulle jobba med portfoliometodiken. Alla skolor i vår kommun måste jobba enligt den här metodiken, men som vanligt är det ingen som vet vad det innebär. När man söker efter ”portfolio” på kommunens hemsida på nätet, så får man bara fram två platsannonser – båda två på vår skola. Så någon hjälp ifrån de som gav oss uppdraget, kan vi inte få. Som vanligt.

Hursomhelst.

Vi har varit så oerhört produktiva idag. Vi har svarat på alla våra frågor och fått fram jättepositiva riktlinjer som vi är supernöjda med. Vi har bollat idéer, sågat och vridit och vänt och hyllat och skrattat och verkligen haft en ordentlig arbetsdag.

(Dessutom blev vi bjudna på förmiddagsmacka, lunch och eftermiddagsbulle och det kändes lyxigt.)

Så visst är vissa dagar bättre än andra. Helt enkelt!

PS. Och så har jag lärt mig en sak. I förskolan skriver fröknarna alla dokument i Comic Sans av den enkla anledningen att g och a ser ut som de g och a barnen lär sig skriva för hand. Jag tycker själv att det ser så oseriöst ut med alla papper vi får som är skrivna i Comic Sans, men det är för sexåringarnas skull! Ha!

Mitt under- och omedvetna JAG

2006-04-02T18:15:00.000+02:00

Jag har haft besök den här helgen. En av mina äldsta vänner har varit här och vi har haft det jättemysigt.

Vännen har gått på en drömkurs. Kursen går ut på att en av deltagarna berättar om sin dröm. Därefter tar övriga deltagare över drömmen, gör den till sin egen och berättar sen vad den betyder för dem. Det var förbjudet att tolka drömmen, sa min vän, utan de skulle bara ta drömmen till sig och säga vad det betyder för dem. Genom att lyssna på vad andra sa om drömmen, kunde den ursprungliga drömägaren dra sina egna slutsatser om drömmen för att begripliggöra den.

Ok, det låter rejält flummigt och när hon först berättade om det tyckte jag att det luktade rökelse och new age långa vägar.

Men sen testade jag att berätta om en återkommande dröm jag har. Och jösses, så klart allt blev. Det var SKITLÄSKIGT. Jag skulle aldrig ha dragit sådana slutsatser om inte hon hade gett mig lite perspektiv på drömmen.

Oftast drömmer jag om att jag är i ett hus eller en lägenhet. Jag bor på de här ställena. Skillnaden är den, att ibland bor jag i ett jättefint hus och har det jättefint och trivs och bara trivs.

Andra gånger bor jag i ett stort, tomt, öde hus och är jagad av någon osynlig. När jag är jagad är målet för mig att ta mig upp på taket genom olika lönndörrar och hemliga gångar.

Vissa gånger möblerar jag. Jag är rätt nöjd över boendet, liksom, men jag vill flytta runt mina möbler. I natt, till exempel, så var en av mina läskigaste kollegor med i drömmen och vägrade hjälpa till att flytta på mitt skrivbord. Det slutade med att min i sjätte månaden gravida syster ensam tog hand om skrivbordet medan kollegan tog handväskan över axeln och leende gick därifrån.

Slutsats: husen och lägenheterna är jag. När jag mår bra och är nöjd bor jag på de fina ställena. När jag är stressad eller jagad eller orolig bor jag i det öde, tomma huset. När jag vill flytta runt saker så är det något i mitt liv jag vill ändra på. Med tanke på att jag ofta sitter vid skrivbordet och jobbar, så trodde nog både jag och min vän att det kanske symboliserade mitt jobb och att tanten med handväskan pajar rätt mycket för min arbetsmiljö – hon vill inte hjälpa till utan drar sig undan, alltid med ett leende.
Så nu är jag helt besatt av tanken på att tyda drömmar. Jag längtar redan tills jag ska gå och lägga mig och sova så att jag får drömma. Några absoluta svar kan jag nog aldrig få, men så himla häftigt det var!