Jag håller på att bli Tant. Inte nog med att jag veckan före sportlovet hittade två grå hårstrå och bokstavligen slet upp dem ur sina hårrötter - jag har dessutom blivit livrädd för FART.
Efter fyra dagar i de norska fjällens skidbackar kan jag bitterligen konstatera att även en platt-tångs-platt transportsträcka frambringar ångestbilder i min fantasi. Någon berättade för mig att typ Tomas Fogdö typ fick sin skada på typ en transportsträcka. Tror jag det - om man inte plogar ordenligt får man ju upp värsta störtloppsfarten och då kan man minsann tappa kontrollen!
Att jag sen hör mig själv gnälla på imma på glasögonen, ont i knäna, pjäxor som spänner och usch vad ont det gör i tårna när de är så kalla, bara ökar Tantvarningssignalerna.
Och jodå, helt rätt - det blir glühwein eller kaffe i värmestugan under ett par timmars rast istället. Som en riktig Tant.
I slutet av veckan kände jag mig allt lite kaxig och tänkte våga mig på en svart pist, mest för att bevisa för mig själv att jag fortfarande är ung, modig och lite cool.
Jag ångrade mig. När jag såg lutningen på pisten, när jag såg pucklarna och guppen, när jag såg isen, vaknade Tanten. "Nej min själ, inte ska vi väl behöva utsätta oss för sånt här. Bah! Såna tramserier - bryta ben och hålla på! Nu tror jag minsann att vi tar den röda backen intill istället. Det ska ju vara njutbart att åka skidor - hålla på och skada sig och så är inte alls bra. Nej, nu får det allt räcka."
Så in mellan träden för att hitta rätt färg på backen - precis som en riktig Tant. Jag skänker en tacksam tanke till Tanten i Sällskapsresan 2 som ställer sig och kedjeröker i backen tills den österrikiske hjälten kommer och räddar henne. Det kunde ha varit jag...
(Jag blev skadad under resan också - det gjorde och gör fortfarande ont som tusan. Jag skulle ta ut en plåt ur ugnen och råkade snudda handen på grillelementet och brände VÄRSTA såret. Man går ju inte säker nånstans!)
Ja, så det är nog dags att motvilligt erkänna att jag håller på att bli en riktig Tant. Jag ska försöka hålla mig borta från kyrkkaffet på söndagar. Virkning och broderier borde jag också kunna låta bli i ett par år till. Dessutom hoppas jag på att kunna hålla gnälleriet under tukt ett par månader till.
Eller, ok, några veckor iallafall... Nu ska vi se när Melodikrysset börjar - det är en sån trevlig aktivitet. Kram från fröken
