Allvarliga kuvert

Jag har så HIMLA dåligt samvete för att jag typ ALDRIG tänker på min pension.

Nu har jag några dagar i rad fått såna där stora, viktiga kuvert som ser så allvarliga ut. Det var först idag som jag öppnade två av dem och grejen är - jag fattar inte vad det är.

Helt säkert, alltså.

Och så blir jag URSTRESSAD för i breven står det nåt i stil med: "om du är en smart människa så fattar du vad som står i det här brevet och om du inte gör det så kan du räkna med att du får leva på vatten och vatten när du går i pension och dessutom kan du FETglömma att ha någon bostad eftersom du INTE KOMMER ATT HA NÅGRA PENGAR - haha!"

En av mina allra största hemlisar är att jag har en hel låda full med oöppnade orangea kuvert. En gång för nåt år sen så öppnade jag ett av de där orangea kuverten och det stod ett belopp där (plus en massa annat totalt obegripligt) som jag inte alls vet vad jag ska göra med. Om jag fick pengarna idag, skulle de kanske räcka till ett eller två par skor (beroende på om det är skinn eller oskinn).

Idag sitter jag alltså här och försöker begripliggöra vad jag ska göra med de här papprena - dels vad siffrorna betyder, dels om det VERKLIGEN är meningen att jag ska SPARA all den här posten i 33 år. Det är längre tid än vad jag har levt.

Dessutom känns det lite visset att sitta och oroa sig för såna här saker nu. Men om jag inte gör det, så oroar jag mig för att jag kanske BORDE oroa mig eftersom jag faktiskt inte VET om det här ÄR någonting att oroa sig för.

Jag tror att jag fortsätter att köpa och skrapa trisslotter i hopp om att få lite bättre pejl på om jag har några pengar eller inte...

Apor

Ok då. Ingen är perfekt. Inte ens sjuorna på den till synes perfekta skolan.

För idag har fröken fått ett rejält utbrott. De små eleverna var nämligen så ofantligt, ofattbart JOBBIGA.

Fransklektionerna brukar vara så lugna och stillsamma och på sin höjd blir ljudnivån något högre än brukligt när det ska pratas på målspråket.

Men idag...

(Har upptäckt att det finns åtminstone en BRUD i klassen, för övrigt.)

Provokation ett: Lektionen inleds med att lilla-mademoiselle-alltid-ordning-och-reda uppmanar att lektionen bör avslutas minst fem minuter tidigare så att eleverna ska hinna till syslöjdslektionen.

(Hon är en apa.)

Provokation två: Den nyupptäckta BRUDEN blir tillsagd att spotta ut sitt tuggummi. Jag följer henne till papperskorgen och ser när hon spottar ut tuggummit. 15 minuter senare sitter hon och tuggar igen - högljutt och smaskigt.

(Hon är också en apa.)

Provokation tre: Två flickor sitter och typ KITTLAR varandra och utger riktiga skrin som får fönstrena att darra.

(Kanske inte apor, men...jo, förresten - apor.)

Provokation fyra: Tre av grabbarna ligger på borden och i princip kastar memorybrickor omkring sig (memorybrickorna är en del av ett glosspel som vi håller på att spela).

(Apor.)

Provolation fem: En av tjejerna har tappat bort sin bok. Jag informerar henne om att hon får betala för en ny. Varpå hon sätter igång att tjura och beklaga sig och tjata och gnälla och med den jobbigaste av röster som bara maler och maler.

(Ap-apa.)

Provokation sex: Lilla-mademoiselle-alltid-ording-och-reda gör sig redo att sluta lektionen tio minuter innan utsatt tid och står med färdigpackad väska och ihopslagna böcker och tittar på mig med ett slags besserwisser min som jag tolkar som "se nu till att avsluta den här lektionen så att jag kan få gå och sy nån gång". Samtidigt som hon frågar om läxan ska vara skriftligt eller muntligt.

Det är inte läge att predika om tålamod i det här läget. För det har jag inget. Jag fullkomligen illvrålar över en allldeles oacceptabel ljudnivå något i stil med:

NU SÄTTER NI ER NER ALLIHOPA OCH HÅLLER KÄFTEN!!!

Då blir det naturligtvis knäpptyst och eleverna är så generade över mitt utbrott att de har svårt att hålla sig för skratt.

Så jag fortsätter:

NU ÄR JAG SÅ ARG ATT JAG NÄSTAN KAN BÖRJA GRÅTA!!!

Vilket är helt sant.

DETTA ÄR ETT KLASSRUM OCH NI BETER ER SOM DJUR!!! LÄXAN ÄR SKRIFTLIG OCH NU VILL JAG ATT NI OMEDELBART LÄMNAR LOKALEN. NÄSTA GÅNG FÖRVÄNTAR JAG MIG ETT HELT ANNAT ARBETSKLIMAT. AU REVOIR.

Tja, är jag nöjd?

Inte speciellt.

Och givetvis vet jag att sådana här utbrott är helt oförsvarbara och att djuren kanske kommer att få trauman av det här, men...

Jag är ju inte mer än människa.

Så snart salen var tom, surfade jag in på ams.se.

Utvecklingssamtal, artiklar och leksaker

Jag är URNÖJD. Inte bara har jag klarat av 16 utvecklingssamtal på två veckor (halleluja!), jag har även rättat 30 artiklar om hälsa och sjukdomar på engelska. Och det IDAG.

Nu har jag bara 30 kvar:-D

Och om en vecka är det HÖSTLOV och det ska bli så snuskigt gott.

Trots att min kommun har hittat på att alla fröknar och lärare ska delta i nåt slags mässa måndag-tisdag. Det måste vara ett infall av storhetsvansinne som drabbade herr Bildningsnämndschef månaderna innan han går i pension. Tja, har man inte åstadkommit något under alla år av arbete, får man se till att göra det när man slutar.

Respect.

Nu ska fröken leka med sin nya leksak - en köksplaneringshjälp från Ikea.

På allmän begäran...

Jag skulle vilja berätta lite om hur det är att jobba på en skola där det inte tycks finnas några brister.

Inga gnälliga kollegor, inga brudar, ingen taskig budget och inga trista utvecklingssamtal.

Jag har hamnat på skolan-som-borde-stå-som-förebild-för-alla-andra-skolor-i-Sverige.

Vad det är som funkar?

Ja, allt.

Vi arbetar tydligt mot strävans- och kunskapsmålen och delar ut matriser i början på ett arbetsområde. Eleverna vet precis hela tiden var de ligger och hade vi haft betyg hade de vetat precis vilket betyg de skulle få när vi är klara. Inga sura miner och inga överraskningar, således.

På utvecklingssamtalen sätter eleverna upp sina mål och jobbar mot dem. På riktigt. De kommer och påminner och frågar om de är på rätt väg.

Av någon MÄRKLIG anledning finns dessutom PENGAR att köpa material med. Idag fick vi order om att köpa mer engelsk skönlitteratur, gärna i klassuppsättning.

Jag har haft utvecklingssamtal med så ENORMT trevliga, engagerade och insatta föräldrar att jag varit frestad att fråga om de inte vill stanna lite till när samtalen är slut. En del har blivit förvånade över att sonen är lite okoncentrerad och hellre snackar och springer rundor än att han arbetar på lektionerna, men dagen därpå kommer sonen tillbaka till skolan med en helt ny inställning.

Jag lovar - jag ska bättra mig och skriva oftare. Det finns ju fortfarande en massa saker att skriva om, men det finns inget att gotta sig i.

Det är Skolhimlen.

Det kanske är någon som vill komma och hälsa på?