Ont, det gör ont...

För ungefär två år sedan beslöt politikerna i min kommun att lägga ner två skolor och flytta över elever och lärare till min skola. Fort gick det, som bara den. För den ena skolan fick vi besked i ganska god tid och hann träffa lärarna och eleverna och så vidare. För den andra skolan var det mer turbulent.

Den andra skolan hade som upptagningsområde den invandrartäta delen av min stad. Den hade enormt gott rykte och lärarna var engagerade och hade hittat ett utmärkt sätt att arbeta med barn och ungdomar från andra kulturer.

I augusti för två år sen fick vi beskedet att den skolan skulle läggas ner. Sammanslagningen skulle ske i oktober. Oro skapades.

Men integrationen och sammanslagningen har gått rätt så bra, trots allt. Visst har det varit vissa problem, dem har jag nämnt förr, tror jag. Men på det hela taget har det funkat bättre än vad någon kunnat vänta sig.

Grejen med de här klasserna som kom från den invandrartäta skolan är att de har en sån fantastisk sammanhållning. Det är ungar med ett bagage som har träffat varandra och som har haft turen att få träffa engagerade lärare. Det är onekligen så att de faktiskt ser ut som en stor familj ibland. Det låter säkert klyschigt, men det är stor skillnad på omtanken och solidariteten i de här klasserna i jämförelse med de svenska klasserna.

Och bakom de här väl fungerande klasserna står alltså de här fantastiska lärarna. En av dem är A. A har jobbat med sin klass sen de började sexan och var små skitungar. Nu går de snart ut åttan och är fortfarande skitungar, men de har som sagt varandra. Och de är så fästa vid A. Och A gör allt för de här barnen. Hon går på möten med Socialen, ringer och skäller på föräldrarna, skäller på barnen, kramar barnen, månar om barnen, pratar med barnen. Jag kan helt ärligt säga att hon är fantastisk med barnen.

Och de älskar henne. Hon har blivit en trygghet i deras i övrigt så tumultartade liv. Ungarna har ett år kvar på grundskolan och sedan ska de ut i osäkerheten. Men det vet de ju naturligtvis om.

I förra veckan fick vi reda på att A inte får ha kvar sin tjänst. Hon har blivit erbjuden ett jobb på skolan, i ettan. Hon ska alltså vara kvar i skolan, men hon får inte ha sin klass.

Vi i kollegiet tyckte så klart att det hela är fullkomligt vansinnigt. Samtidigt så vet vi ju hur det fungerar – sist in osv.

Och barnens reaktioner har varit överväldigande. De fick reda på det idag. Och hela klassen grät. De var inte förbannade eller arga. De var så ledsna att det skar i hjärtat att se dem. Stora, tuffa killar som smygtorkade sig i ögonen och utstrålade sådan rädsla och vånda för att bli övergivna – igen.

Det finns inte så mycket mer att säga om situationen – egentligen. Ingen av oss behöver få den förklarad för oss. Vi kan det där med övertalighet och lagar och allt vad det nu är. Det är inte det det här handlar om. Det här handlar om hur det är att arbeta med människor vars känslor ALLTID vinner över förnuftet. Att förklara regler och lagar hit och dit ändrar inte hur människors relationer ser ut. I det här specifika fallet, fruktar jag för vissa av de här barnens liv – helt ärligt, alltså. Och att veta vilka de är, att ha tagit dem i hand och att ha tilltalat dem och att se dem skratta och gråta, gör det så enormt brutalt att veta att allt de är, är en siffra i en statistik eller andra sidan av ett likamed-tecken i en kommunalpolitikers budget.

Och så säger de att det är barnen, eleverna, som ska stå i centrum och att vi alltid ska se till deras bästa.

Det är så ohyggligt svårt att motivera sig till att fortsätta när såna här saker händer.