Hundra meter och annat onödigt

Det är något fantastiskt nostalgiskt över en friidrottsdag med högstadiet. Det kommer liksom tillbaka till mig, det är som att det snart är min tur att springa de där hundra metrarna eller kasta den där kulan.

Allt går igen.

Det var en strålande dag idag när niorna hade friidrottsdag. Idrottskillarna stod och värmde upp när jag kom i morse – det tänjdes och stretchades och det hoppades höga hopp och det svängde armar och ben hit och dit för att se till att atletkroppen var i så god fysik som möjligt.

I andra hörnet stod en grupp brudar i midjekorta linnen, mörka solglasögon och en cigg i mungipan.

Mitt på plan stod alla de andra. Det var också där jag stod när jag hade friidrottsdag på högstadiet. Det är gruppen där alla är ombytta och ingen egentligen har fattat poängen med att ha en friidrottsdag. Men jaja. Det är ju fint väder.

Min uppgift var att ta tid på hundra meter. Hur svårt kan det vara? Var min första tanke när jag fick veta uppgiften.

Det visade sig att det var skitsvårt.

För det första är det tydligen väldigt, väldigt, VÄLDIGT viktigt det där med NÄR man ska börja springa. Är det PÅ gå eller är det EFTER gå? Är det när röda flaggan NÄSTAN är nere eller är det när den är HELT nere?

Palla.

Och inkompetentförklarad har jag blivit också när tiden inte riktigt stämmer överens med löparens egen uppfattning om hur fort han/hon sprang.

Det roligaste är nästan tjejerna som springer hundra meter och småpratar och skrattar sig genom loppet. Som svänger med hela kroppen och snett och vint springer de. (Sån var jag.)

Ja, det var en härlig dag idag. Gympalärarna bjöd på kaffe och bulle också. Hembakat. Inte dumt alls.

Vid tolvtiden var det emellertid inte mer att be för än att trampa tillbaka till skolan och ha åttorna i franska.

Men det gick, det med.