Fotboll

Jag kan mycket, men jag kan ingenting om fotboll.

Och jag menar – INGENTING. Nada. Nichts. Rien.

Jag kan droppa några namn lite casual, sådär – Henke, Zlatan, Zidane, Ljungberg och så han den där som är gift med hon den där gamla kryddflickan – Beckham. Jag känner nog till ytterligare några andra; Edman, Kim Källström (jag tror att man säger både för- och efternamn på honom) och Ronaldo. Men jag vet liksom inte vad de är bra på. Fotboll, ja, men jag vet inte om det är för att de är bra på att göra mål eller för att de är bra på att passa eller dribbla eller vad det nu är de gör.

Så idag bestämde jag mig för att lära mig allt om fotboll. Som de flesta förmodligen känner till vid det här laget, är det VM om några veckor. Vilket betyder att jag kommer att vara helt utfryst och en utstött om jag inte åtminstone tar reda på vad en offside är.

105 sidor fotbollsregler har jag skrivit ut. Jag har dessutom erhållit en fenomenal privatlektion av K i uppställning, tror jag det hette. (Den här säsongen har HIF haft en katastrofal uppställning, enligt K. 4-5-1 är helt OHÅLLBART.)

Nu är det intensiv instudering som gäller hemma hos fröken. Idag handlar det om laget och de olika positionerna.

Och i helgen ska jag försöka gå och se nåt litet knattelag spela, för att kolla om jag har hajat.

Heja Sverige.

Livets hårda skola

Idag har jag lärt mig en läxa. Den hårda vägen, dessutom. Jag har lärt mig min läxa genom erfarenhet, skulle man kunna säga. Det värsta med det är, att det är den typen av läxa som en människa bör läras i femårsåldern, inte trettitvåårsåldern.

Skolan har haft Miljödag idag och då hade jag och K fått i uppdrag att vara ute i skogen och ha knep och knåp med fjortisarna. Jag tittade därför på väderprognosen igår, både på teve och på nätet och på bilden var då en sol bakom ett litet moln. I min värld betyder det något i stil med ”fint väder”.

Men när jag vaknade i morse, så såg det då inte ut att vara ”fint väder”. Det var mulet. Det fanns till och med tecken på att det kunde bli regn.

Av någon underlig anledning, så väljer jag att bortse från det jag verkligen ser genom fönstret. Jag ser att det är riktigt, jäkla dåligt väder, men tänker hela tiden på att SMHI minsann har sagt att det ska bli ”fint väder”.

Så...

Jag drar på mig ett par jympadojor, jeans, ett linne (bäst ifall det blir riktigt soligt, så man kan få lite bränna på armarna) och en lite ”sportigare” jacka som jag tyckte kunde lämpa sig en dag i det fria. Jag stoppar ner en regncape också, ja, man VET ju liksom aldrig...

Så fort jag kommer ut genom dörren, så märker jag att det regnar. Jag noterar, hoppar upp på cykeln och trampar iväg till skogen.

När jag kommer fram till skogen har några av kollegorna kommit. De har på sig regnkappa, regnbyxor och gummistövlar. Någon håller ett paraply i handen och har en sylvester på huvudet.

Det slår mig att det är jag och några fåfänga fjortisbrudar som är rent ut sagt olämpliga ute i den aktuella terrängen. De andra har kanske lyssnat på SMHI, men litar ännu mer på det de själva ser ut genom fönstret. Ser jag regn, så regnar det. Oavsett vad SMHI säger.

Jag blev genomblöt. Och då lyckades jag ändå fiska fram regncapen när jag insåg att, jo, det är faktisk inte bättre än att det kommer nederbörd och den kommer att göra mig våt.

Plaskblöt, iskall, sur och gnällig. Och K var ju inte sen att retas heller, friluftsmänniska som han är. ”Du är ju värre än ungarna” tillhör en av de snällare kommentarerna han klämde idag.

Det jag har lärt mig idag är således:

Jag är inte ett dugg bättre än fjortisarna.
Jag ska lita på det jag ser.
Det är äckligt med blöta sockor i blöta skor. Ha gärna med extra, torra.
Det är smutsigt i skogen. Det är att föredra mörka kläder – inte vita jackor.
Det tar cirka fyra timmar att tina benmärg.

Varför har man inte temadagar om stadsliv? Det måste väl också vara viktigt? Eller..?

Tio vanliga dagar

Det är lätt dags för sommarlov nu.

Lätt.

Fjortisarna har en saftig vecka framför sig – allt ska vara klart så att fröknarna kan sätta sina betyg.

Sen kommer de där dagarna som ska fyllas med meningslöst meningsfulla lektioner.

Åååååååååååååååh, som jag längtar efter sommarlovet...

Sticka ut

När jag cyklade hem från träningen idag dök helt oväntat Wille Crafoord upp i mina tankar.

Hmm...?

Vad gör Wille Crafoord i mina tankar? undrade jag.

Då började jag lika plötsligt att gnola på en av hans hits från början av nittitalet.

Nej, vad nu!? tänkte jag.

Det som då slog mig var att låten heter ”Samma typ av annorlunda saker” och handlar om hur alla människor vill vara lite udda, men helst på samma sätt som alla andra. När låten skrevs gick det till exempel inflation i namn som Casandra och namn som innehöll s, skulle stavas med z.

Men, tänkte jag, varför börjar jag tänka på det här idag?

Aha, tänkte jag.
Lordi.

Såklart.

Lordi, som ”sticker ut”, som är lite coola. Udda.

Fast...så visade det ju sig, att majoriteten av Europas (röstande) befolkning gillar dem. Så sticker de verkligen ut så himla mycket då?

Hmm...

Ett litet tips ska du få. Om du vill göra vad ingen annan gör ikväll, så ska du kolla på finalen i Big Brother. Det kommer antagligen att ha kvällens största tittarsiffror, men ingen kommer ha sett det imorgon.

La Suède - cinq points

Dagens höjdpunkt är givetvis Eurovision Song Contest. Redan när jag var så pytteliten att jag kunde åka båt i högklackade skor, stod jag med hopprepet som låtsas-mikrofon och sjöng på de olika språken.

Ja, alltså, jag kan varken cypriotiska eller finska, men som liten kunde jag det. Härma. Så att jag typ lät likadant som sångarna.

Så, ikväll är det i alla fall Festival. Och Carola kommer fyra eller femma. Finland eller Bosnien vinner, Rumänien kommer sen och Grekland därefter. Och så kan det vara så att Norge kommer fyra. Eller femma.

Den som lever får se. Men det ska bli såååååå roligt. Och så är den grekiske manlige presentatören en fröjd att vila ögonen på.

Ont, det gör ont...

För ungefär två år sedan beslöt politikerna i min kommun att lägga ner två skolor och flytta över elever och lärare till min skola. Fort gick det, som bara den. För den ena skolan fick vi besked i ganska god tid och hann träffa lärarna och eleverna och så vidare. För den andra skolan var det mer turbulent.

Den andra skolan hade som upptagningsområde den invandrartäta delen av min stad. Den hade enormt gott rykte och lärarna var engagerade och hade hittat ett utmärkt sätt att arbeta med barn och ungdomar från andra kulturer.

I augusti för två år sen fick vi beskedet att den skolan skulle läggas ner. Sammanslagningen skulle ske i oktober. Oro skapades.

Men integrationen och sammanslagningen har gått rätt så bra, trots allt. Visst har det varit vissa problem, dem har jag nämnt förr, tror jag. Men på det hela taget har det funkat bättre än vad någon kunnat vänta sig.

Grejen med de här klasserna som kom från den invandrartäta skolan är att de har en sån fantastisk sammanhållning. Det är ungar med ett bagage som har träffat varandra och som har haft turen att få träffa engagerade lärare. Det är onekligen så att de faktiskt ser ut som en stor familj ibland. Det låter säkert klyschigt, men det är stor skillnad på omtanken och solidariteten i de här klasserna i jämförelse med de svenska klasserna.

Och bakom de här väl fungerande klasserna står alltså de här fantastiska lärarna. En av dem är A. A har jobbat med sin klass sen de började sexan och var små skitungar. Nu går de snart ut åttan och är fortfarande skitungar, men de har som sagt varandra. Och de är så fästa vid A. Och A gör allt för de här barnen. Hon går på möten med Socialen, ringer och skäller på föräldrarna, skäller på barnen, kramar barnen, månar om barnen, pratar med barnen. Jag kan helt ärligt säga att hon är fantastisk med barnen.

Och de älskar henne. Hon har blivit en trygghet i deras i övrigt så tumultartade liv. Ungarna har ett år kvar på grundskolan och sedan ska de ut i osäkerheten. Men det vet de ju naturligtvis om.

I förra veckan fick vi reda på att A inte får ha kvar sin tjänst. Hon har blivit erbjuden ett jobb på skolan, i ettan. Hon ska alltså vara kvar i skolan, men hon får inte ha sin klass.

Vi i kollegiet tyckte så klart att det hela är fullkomligt vansinnigt. Samtidigt så vet vi ju hur det fungerar – sist in osv.

Och barnens reaktioner har varit överväldigande. De fick reda på det idag. Och hela klassen grät. De var inte förbannade eller arga. De var så ledsna att det skar i hjärtat att se dem. Stora, tuffa killar som smygtorkade sig i ögonen och utstrålade sådan rädsla och vånda för att bli övergivna – igen.

Det finns inte så mycket mer att säga om situationen – egentligen. Ingen av oss behöver få den förklarad för oss. Vi kan det där med övertalighet och lagar och allt vad det nu är. Det är inte det det här handlar om. Det här handlar om hur det är att arbeta med människor vars känslor ALLTID vinner över förnuftet. Att förklara regler och lagar hit och dit ändrar inte hur människors relationer ser ut. I det här specifika fallet, fruktar jag för vissa av de här barnens liv – helt ärligt, alltså. Och att veta vilka de är, att ha tagit dem i hand och att ha tilltalat dem och att se dem skratta och gråta, gör det så enormt brutalt att veta att allt de är, är en siffra i en statistik eller andra sidan av ett likamed-tecken i en kommunalpolitikers budget.

Och så säger de att det är barnen, eleverna, som ska stå i centrum och att vi alltid ska se till deras bästa.

Det är så ohyggligt svårt att motivera sig till att fortsätta när såna här saker händer.

Ljuv musik och falska toner

Om du tillhör den delen av befolkningen som har bestämt sig för att ungar är söta oavsett vad de gör, bör du sluta läsa nu. Idag är det en riktigt elak fröken som skriver.

På vår skola har vi en klass som läser inriktning sång, dans och musik. Det verkar vara jättekul, jag hade älskat att gå i en sån klass.

Och idag hade de konsert.

Må Gud förlåta mig, men det var sååååååååååååååå illa. Jag vet, jag vet, jag är den vuxna. Jag bör veta bättre än att såga barnen när de framträder.

MEN...

För det första höll de på i en och en halv timma. Nittio minuter, alltså. Det är länge. Det är typ lika länge som en kort långfilm och i den händer det saker hela tiden.

För det andra fungerade inte mikrofonerna. Eller jo, doakörens mikrofon funkade och basens. Men inte vokalissornas.

För det tredje så tycker fjortisar att det är pinsamt att erkänna att de ääälskar att synas och stå på scen. Det får till följd att de tycker att det är pinsamt att verka gilla det de gör, vilket i sin tur får till följd att de är totalt O-karismatiska och istället utstrålar likgiltighet och besvär.

För det fjärde måste musikläraren ha missat att träna in synk. Alltså att det låter bäst om alla musikerna och sångarna är på samma ställe i låten samtidigt.

För det femte sjöng och spelade alldeles för många falskt. Riktigt så där falskt att man inte riktigt visste om det var ok att skratta eller om det bara var helt omedvetet och helt utan självinsikt.

Nu kommer fröken att gå omkring och vänta på att det ska komma tegelstenar flygande för att krossa hennes huvud. Det lär ju vara straffet för den här typen av illasinnad kritik.

Huanimej.

PS: Kära moster (med familj). Jag räknar fortfarande med att ni kommer på lördag. Hör gärna av er om du tänker sura länge över omnämnandet i föregående blogg.

Fräsande moster och skrålande Carola

Jag var på begravning i fredags. Det var min mormors bror som begravdes. Det var jättefint i kyrkan och efteråt fick vi snittar och gräddtårta och kaffe i församlingshemmet.

Efter mottagningen kom mig moster fram till mig och fräste:

- Det börjar bli lite tråkigt att läsa om din friluftsdag nu. Ska du inte skriva något nytt i bloggen?

Och inte vågar jag trotsa min moster.

För övrigt gläds jag i dessa tider åt att det börjar närma sig Eurovision Song Contest. Denna fantastiska tillställning som trots sitt nonsens engagerar så många.

Heja Carola!

Hundra meter och annat onödigt

Det är något fantastiskt nostalgiskt över en friidrottsdag med högstadiet. Det kommer liksom tillbaka till mig, det är som att det snart är min tur att springa de där hundra metrarna eller kasta den där kulan.

Allt går igen.

Det var en strålande dag idag när niorna hade friidrottsdag. Idrottskillarna stod och värmde upp när jag kom i morse – det tänjdes och stretchades och det hoppades höga hopp och det svängde armar och ben hit och dit för att se till att atletkroppen var i så god fysik som möjligt.

I andra hörnet stod en grupp brudar i midjekorta linnen, mörka solglasögon och en cigg i mungipan.

Mitt på plan stod alla de andra. Det var också där jag stod när jag hade friidrottsdag på högstadiet. Det är gruppen där alla är ombytta och ingen egentligen har fattat poängen med att ha en friidrottsdag. Men jaja. Det är ju fint väder.

Min uppgift var att ta tid på hundra meter. Hur svårt kan det vara? Var min första tanke när jag fick veta uppgiften.

Det visade sig att det var skitsvårt.

För det första är det tydligen väldigt, väldigt, VÄLDIGT viktigt det där med NÄR man ska börja springa. Är det PÅ gå eller är det EFTER gå? Är det när röda flaggan NÄSTAN är nere eller är det när den är HELT nere?

Palla.

Och inkompetentförklarad har jag blivit också när tiden inte riktigt stämmer överens med löparens egen uppfattning om hur fort han/hon sprang.

Det roligaste är nästan tjejerna som springer hundra meter och småpratar och skrattar sig genom loppet. Som svänger med hela kroppen och snett och vint springer de. (Sån var jag.)

Ja, det var en härlig dag idag. Gympalärarna bjöd på kaffe och bulle också. Hembakat. Inte dumt alls.

Vid tolvtiden var det emellertid inte mer att be för än att trampa tillbaka till skolan och ha åttorna i franska.

Men det gick, det med.

Hahaha...

Det är världsskrattdagen idag.

Ojdå. Jag tror bestämt inte att jag har skrattat en enda gång idag. Jo, jag skrockade nog till en gång, vid tre-tiden, men om jag har skrattat..? Njae...

Hur ska man fira en sån dag, tro?

Livskvalitet

Våren (eller är det kanske till och med sommaren!?) är här och fröken har börjat bada i havet. Klockan kommer att ringa en kvart tidigare, baddräkten tas på trots att ögonen knappt är öppnade och sen är det bara att hoppa i.

Simma lugnt.

The Return of the 8thgraders

Idag fick jag träffa mina åttor igen. En veckas lov, två veckors prao och en dags skolbiblioteksdag är en ganska lång tid att vara ifrån fjortisarna. Och alla var där förutom L för hon har rymt hemifrån.

Och söta var de. Lite äldre tyckte jag allt att de såg ut att vara. Typ tre och en halv vecka. Och sura blev de på mig för att jag hade ändrat frisyr (=två spännen i luggen).

Som vanligt sprudlade de vid inledningen av nya arbetsområdet.

- Det här måste vara det trååååååkigaste vi någonsin gjort...

Möjligen. Men det är inte ens i närheten så tråkigt som det vi kommer att göra när vi är klara med det här.

Försäkrade fröken.

Ja, och så var allt som vanligt igen.

Nu ska fröken plantera blommor i sina balkonglådor. Bellis.

Skolbibliotekskompetensutvecklingsdag

Idag har jag och två av skolans skolbibliotekarier varit på Skolbiblioteksdag. Vi fick höra en kvinna (Vicky Ulander - utsedd till Årets Skolbibliotekarie) berätta om sitt arbete och hon var minsann en riktig eldsjäl. Ja, alltså, hon har en halvtidstjänst och åstadkommer dubbelt så mycket som alla heltidsarbetande, typ. Då är man väl eldsjäl?

Anyway.

Dessutom kom en bibliotekarie och berättade om bloggar som het informationsökningsmetod (ordet blogg finns inte ens med i min word-ordlista. Varje gång jag skriver ordet blogg, blir det rödmarkerat. Hmm...) Och så berättade hon en hel del om poddsändning och det verkar ju häftigt, det med.

Slutligen berättade en rektor från nånstans på Västkusten att lärarnas uppdrag är att ”kompetensförsörja Sverige” och att bibliotek och datorer är dagens och framtidens läroböcker.

Och så fick vi väldigt, väldigt god mat.