Frökens första

Från arkivet:

Det var i samband med en kafferast i lärarrummet som jag insåg att det inom skolans väggar händer en del hysteriska saker som kan tyckas helt otänkbara för en utomstående. Därför denna blogg. Den är avsedd för kollegor för igenkännande, medhåll och mothugg och för helt utomstående som tycker att lärare har för långa lov.

Jag är på en grundskola någonstans i Sverige och för att inte riskera att få ett band med ilskna föräldrar efter mig (och inte heller rektorer) låter jag vara osagt var i Sverige skolan ligger.
Idag var en ganska bra dag i skolan. Klockan åtta noll noll står 8 (av 13) sömndruckna fjortisar utanför klassrummet och väntar på att få komma in. Jag hälsar dem sedvanligt välkomna till skolan genom att ta i hand och ber dem ta av ev kepsar och dunjackor och därefter lunsar de till sina platser. Så nära varandra som möjligt och så långt bort ifrån mig som möjligt. 10 minuter senare trillar ytterligare två elever in och fem i halv nio är vi fulltaliga med undantag för X som är sjuk idag.

Lektionen är eget arbete och eftersom eleverna ska känna ansvar för sina studier ska de ha planerat sin egen lektion. Det funkar ok. För C och D går det lite trögt och efter att ha varit tvungna att kopiera dittan och dattan, hämta böcker och pennor, spotta tuggummi och lämna jackan i skåpet, är även de igång i arbete. Vi slutar lite tidigare för att alla har jobbat så bra. Pedagogik? Regelrätt? Förmodligen inte, men för hemfridens skull...
Förmiddagens lektioner går ut på att förbereda för det mest ångestladdade av grundskolans alla ångestladdade saker: NATIONELLA PROVET. Kanonfokuserad klass - de suger i sig informationen (jo, det är sant) och det är en fröjd att nästa lektion ha dem i ytterligare ett ämne och en lektion. I love this class, kan jag säga. De är trevliga, motiverade, intresserade (?) och på hugget. Det är superstimulerande.

Efter nästan två timmar med klassen som gud skapade är det klassråd med klassen som gud inte riktigt har hittat än. Det är en åtta med tjugotalet hormonstinna grabbar och ett fåtal brudiga tjejer. (I rättvisans namn ska sägas att det är BRA elever, de kommer klara sig långt i livet, men det är inte därför jag skriver här.) Jag skriver för att detta är lektionen när fröken tänker onda tankar. Det är gnäll om inte bara det ena utan även det andra och det saknar substans och det är bara krav, krav, krav från dessa pubertala monster. "MÅSTE vi åka på lägerskola?" "Varför får andra klasser sluta tidigare när vi ALDRIG får det?" " " Den där läraren är helt DUM i huvet. Ta bort henne. Vadå att det inte funkar så? Det är ju vår skolgång." "MÅSTE vi ha så korta raster?" "MÅSTE vi komma i tid?" "MÅSTE de där eleverna som bor på fel sida stan gå på den här skolan? De är precis dumma i huvet."

Sen är den lektionen slut och jag får äta mat och dricka kaffe. Det knackar några gånger på dörren och det ska frågas om mobiltelefon och toalettnyckel och vad det är för sidor i läxa och om jag vet var syslöjdsfröken är osv, men jag får i mig lite mat och lite kaffe och börjar förbereda lite lektioner. Det är rätt kul.

På eftermiddagen är det konferenser med bara vuxna och idag är det riktigt bra. Det är inte bara en massa tjat och gnäll utan framåtsträvande och konstruktiva diskussioner. Det är visserligen rätt tröttsamt att sitta så länge, men idag är jag inte helt färdig när jag går hem.
Arbetsdagen är slut och jag har inte ens med mig något hem idag. Känns lite konstigt, men jag unnar mig sådana kvällar också. Och nästa vecka börjar ju Desperate Housewives på tisdagar igen, så då gäller det att vara strukturerad:-).

På återseende!