Fin-fint och skitkul

En sak som jag tycker är rolig är att tillverka fina uppgiftsblad till fjortisarna. Det vill säga att jag gillar att lägga ner tid på att flytta bilder hit och dit, att ändra typsnitt, färg och form och att ändra på formuleringar lite härs och tvärs. (Obs - ej Comic Sans. Det är bannlyst på mina papper.)

Skitkul – på riktigt, alltså.

Givetvis finns inte den tiden i vanliga fall, alltså när alla årskurser är på skolan. Ja, när det är lektioner enligt schema och fjortisarna kommer och knackar på och det rings och ja, om du har läst tidigare i bloggen, så vet du.

Men nu äääääääääär ju åttorna på prao och då haaaaaaaaar jag tid att göra fina uppgiftsbladJ

Idag satt jag i en och halv timme och flyttade på bilder och bytte typsnitt på ett uppgiftsblad om Selma, August och Vilhelm som niorna ska få.

Och det var skitroligt – på riktigt, alltså.

Idag har jag unnat mig ett par nya skor – du har väl inte missat att jag har fått löneförhöjning?

Ego-kick

Idag har jag fått löneförhöjning.

Jag får 370 kronor.

Det är 14 kronor mindre än förra ”höjningen”.

ROFLMAO och LoL

Idag har fjortisarna gjort en enkätundersökning. Eller, tja, det kanske inte ska klassas som en enkätundersökning, men de har gått runt och frågat olika åldersgrupper om de vet vad olika chat-förkortningar betyder.

Jag kan säga att jag inte kunde ens hälften om dem. En del är ju såklart bekanta, som lol, BRB, de, e osv, men vet du vad ROFLMAO, FFS, OMG, WTF eller NoOB betyder!? Ja, nu vet jag, men jag visste in förut.

Så det var lite spännande. Inte helt överraskande var åldersgruppen 13-19 de som bäst kände igen förkortningarna. De som var minst insatta va 40+arna. Eller, som fjortisarna sa, de gamla.

Imorgon har vi lyckats lura med fjortisarna på en promenad. Det ska bli korvgrillning och tipsfrågor. Mysigt, mysigt. Vi håller tummarna för solsken.

Back in business

Det är över. Slut, over and out. Nio dagars sammanlagd ledighet – borta.

Men vad GÖTT det har varit! Det är något i luften som kommer tillsammans med plusgrader, pollen och solen. Det händer något som gör att jag vill rensa undan allt det gamla, köpa nytt, börja om! Nyåret borde ligga i mitten på april för mig – det är åtminstone alltid såhär års som jag känner för att ta tag i saker och starta på ny kula.

Så min ledighet har bestått av gallring och städning och rensning och puts. Mitt hem är fin-fint, med undantag för de där kassarna med gammal kurslitteratur som nu ska förpassas till källarens domäner.

Det var en märklig känsla att trampa iväg i morse. För det första kändes det på tok för tidigt, för det andra kändes det märkligt att göra något som är jobbigt. Men det blev inte så jobbigt som jag hade förfasat, utan det var lite småmysigt att vara tillbaka hos fjortisarna (åttorna är på prao i två veckor – need I say more!?).

När en årskurs är borta av en eller annan anledning är det alltid påtagligt tyst i korridorerna. Och det finns luckor i det annars packade schemat. Så det är inte fel att säga att det var en angenäm dag idag.

Och nu kokar jag grönsakssoppa. Som sagt, jag har inte bara rensat i hemmet – min egen kropp håller på att rensas. Semmeltiden är förbi och bikinikurvorna måste trimmas. Därför får det bli grönsakssoppa (jag ger det till i helgen. Carpe diem.).

Så, tja, vad är väl en bal på slottet när man kan få soppa i en lägenhet!?

Fest och frisk luft

Fröken har varit på fest. En RIKTIG fest. Ja, faktum är att det har blivit en hel del fester och nu är frökens fötter helt sönderdansade eftersom det genomgående temat i klädseln har varit snygga, men obekväma skor.

Gärna med omänskligt hög klack.

Igår, lördag, var det alltså FEST. Och kvällen till ära hade fröken valt sina stilettklackar. Det gick väl an under middagen, men efter fem timmars dansande var det inte tal om att sätta sig ner och vila. Att sitta ner är samma sak som att inte kunna ta sig upp.

SMÄRTA.

Idag känns fötterna om möjligt ännu värre. Trampdynorna är till 92 % beklädda med något blåsaktigt och det känns som om att små, små benflisor har hoppat loss och att skelettdelarna har mosats ihop till en enda stor massa.

Men det var riktigt skojigt på festen. Så smärtan i fötterna kan vara lite värd.

Imorgon bär det av ut på landet. Stugan ska göras redo för sommarsäsongen som lär vara på intågande. Det ska rensas och vädras och målas och putsas och långa promenader ska det gås och mycket lant- och havsluft ska det andas.

Allt för att få balans i livet – en kväll med för mycket vin, kräver några dagars lantluft. En vecka med fjuniga och finniga fjortisar, kräver veckor i ensamhet i sällskap av endast, på sin höjd, en bok.

Vi får se vilken balans fröken lyckas uppnå.

La Nouvelle Caledonie et le Quebec

Idag höll två av de tre gangstergrabbarna i åttan redovisning om varsitt fransktalande land.

På franska.

Det var så häftigt att höra dem göra det. Och de var så stolta efteråt.

Idag har frökens påsklov börjat. Tio dagar av ledig, tom tid. (Jag började med att sova middag med Baywatch, Cityakuten och repris på Niklas Mat i bakgrunden så nu är jag helt snurrig. Det blir jag alltid när jag sover mitt på dagen. Men det är lyxigt.)

Solen skiner på riktigt och våren är verkligen här. Det kommer bli en riktigt, riktigt bra vecka.

PS. Två av mina elever, brudar, var borta från lektionerna idag. Anledning: misshandlade av en och samma tjej, men vi två helt skilda tillfällen. Det är SÅ sorgligt!!!

En åttas frestelse

Idag fick fröken nog. De där små ligisterna i åttornas franskgrupp har drivit mig till vanvett i nästan fyra terminer nu och idag kände jag bara att jag inte orkar med dem mer.

Vi hade fransklektionen i musiksalen idag. I en musiksal finns det instrument. BIG mistake att stoppa in franskeleverna där. HUGE.

Så efter att ha bett två av grabbarna att sluta slå på trummorna och ta fram sina saker och börja jobba ett artontal gånger och de ändå bara sitter och tjurar och stör och är otrevliga bestämmer jag mig för att detta är oacceptabelt.

Så jag säger:

Nu kommer jag att ta mina saker och gå och sätta mig på mitt arbetsrum. När ni två är redo att be om ursäkt för ert beteende idag och resten av dessa fyra terminer, så kommer jag tillbaka. Till dess kommer jag inte att undervisa den här gruppen i franska.

Och gick därifrån. Jag var RASANDE, men behöll mitt lugn.

När jag hade lämnat mina saker på arbetsrummet gick jag till rektorn och berättade. Sen gick jag ner till arbetsrummet och väntade.

Och väntade.

Fyrtiofem minuter senare knackar det på dörren och två skamsna (nåja, det såg åtminstone UT så, men man kan ju inte vara säker...) grabbar står redo för att säga förlåt.

Och jag fortsätter att tro på människans godhet och tror helt och fullt att de menade varje ord och att det nu kommer att bli andra bullar!

Duktig fröken:-D

Alltså, shit pommes frites, vad fröken har jobbat idag! Här har det rättats nationella prov så det står härliga till, ska ni veta.

Innan jag arbetade som fröken, så trodde jag att fröknar har tre arbetsuppgifter: planera, genomföra, rätta.

Så är det INTE. Njet, nicht, not, pas.

I en formell arbetsbeskrivning skulle det säkert stå planera, genomföra, rätta. Möjligtvis även utvärdera och dokumentera. Men inget av allt det andra. De där akuta grejerna som gör att fröknar inte hinner planera, genomföra, rätta.

Så. Det fröken gjorde var att trampa upp till Chefen och säga:

Jag hinner inte rätta nationella proven.

Varvid Chefen svarar:

Då kan du väl sitta hemma en dag och få det klart. Vad sägs om onsdag?

Fröken känner hur nitti ton börda faller från axlar och skuldror och säger:

Bra. Det gör jag. Någon annan kan ju vakta åttornas novelltävling.

Så idag har fröken suttit och rättat och rättat och rättat och drömmer om den rätta tipsraden för den tredje hörförståelsen och har kramp i högerhanden.

Men shit pommes vad nöjd jag är och vad skönt det är!

PS. Jag tror att hemligheten ligger i att säga ifrån. Att berätta för sin överordnade att man inte hinner. Att gnälla om det och inte ändra något och bara tycka synd om sig själv för att man har för mycket att göra, kan omöjligt göra att man mår bättre. Kan det va så?

Frökens tredje

Från arkivet:

Häromdagen skulle en fröken på skolan visa videofilm för en klass. Att språkfröknar kan bemästra elektronisk utrustning är det ingen som förväntar sig, men att en teknikfröken kan är i det närmaste en förutsättning. Och eftersom den här fröken är en teknikfröken kan vi nog alla förstå vilken frustration hon måste ha känt när apparaten hade ett till synes eget liv.
Hon stoppar i filmen i spelaren varpå denne i nästa stund spottar ut filmen. När hon åter stoppar i filmen och den bestämmer sig för att stanna, börjar den spola sig fram och tillbaka.
Med de godaste av avsikter går fröken och hämtar en annan maskin. Och börjar sin kamp. Även denna apparat beter sig märkligt och bilden försvinner och kommer tillbaka. Lektionen lider mot sitt slut och någon film har inte kunnat beses.
När klassen lämnat klassrummet stannar två av flickorna kvar. De ser besvärade ut och säger att de vet vad som var felet med videospelarna.
- S hade en fjärrkontroll. Han satt och blippade med den. Det var han som fifflade med bild och apparat. Med fjärrkontrollen.
I en annan sal, samma dag, kanske samma tid, jag vet inte, har studie- och yrkesvägledaren ett informationsmöte om gymnasievalet. Men hon har svårt att koncentrera sig, kan vi se. Något distraherar henne. Något, eller någon, i församlingen.
För där i salen, mitt bland sina kamrater, sitter R som inte ska vara på skolan den här dagen. Han har nämligen fått en specialare och ska vara på praktik två eller tre dagar i veckan och denna dag är en praktikdag.
Och inte nog med att han sitter där han sitter.
Han har också lyckats stoppat upp en tampong i vardera näsborren.
Under tiden detta pågår, har en annan fröken ett samtal med en mamma. Fröken är orolig för pojkens svaga prestationer (läs: hans lathet och störande uppträde).
Mamman förstår inte vad fröken talar om – sonen hade ju nästan bara stjärnor i betyget.
Fröken förklarar då för mamman att det inte är stjärnor pojken har fått i sitt betyg, utan att det är asterisker. Man skriver asterisker i betyget när eleven inte har blivit godkänd.
Och hade inte mamman förstått att det var ett problem med tanke på alla samtal och möten hon har varit på?
Kära vänner – där det finns liv, där finns det hopp!

Morsor, mordhot och moral

Från arkivet:

Jag står med tandborsten i munnen och gör mig redo för läggdags. Klockan är några minuter före tio, onsdag kväll, när telefonen ringer.
Det är en mamma.
Hon vill prata om att hennes dotter är hotad av några elever från en annan skola. Anledningen är att dottern har lagt ut bilder på nätet på en annan flicka. Dottern är rädd för att gå till skolan eftersom hon dagligen får tips om att det ska komma gäng och slå ner henne. De andra flickorna i klassen har vänt henne ryggen.
Vänta lite, jag ska bara spotta.
Vill jag säga, men jag gör det inte. Inte heller säger jag:
Jag är inte helt säker på vad jag kan hjälpa dig med, dels för att jag inte är speciellt mycket i tjänst just nu, dels för att jag inte riktigt vet hur jag ska få din dotters handlingar ogjorda.
Inte riktigt det svar den upprörda mamman skulle vilja ha. Hon är givetvis vanvettigt orolig för att flickebarnet ska bli nedslaget och jag lider med henne – på riktigt, alltså. Det måste vara gräsligt att vara förälder till ett barn som utsätts för hot och inte vågar gå till skolan. Vilken vanmakt!
Mamman fortsätter berätta om rykten som florerar (på internet). Om man ska tro dessa rykten är det konstigt att några barn är hela och oskadda överhuvudtaget. För i ryktena ska det komma två meter långa biffar med knogjärn och knivar och slå ner den här lilla flickan.
Jag frågar mamman om hon vet vilka dessa bjässar är och det vet mamman. Jag frågar om hon har ringt till bjässarnas mammor, för att på så sätt reda ut det här, men det har hon inte. Jag frågar om hon har pratat med polisen, men det har hon inte.
Hon har alltså bara pratat med lilla mig – en alldeles vanlig, liten feg fröken som ville bli fröken för att hon var duktig på att böja franska verb. Inte stå som skyddsmur mot jättefjortisar med vapen.
Jag förklarar för mamman att jag ska prata med brudarna i klassen så att dottern åtminstone känner att hon har stöd där. Mamman blir lite nöjd, men vad ska jag göra åt bjässarna som ska slå ner hennes dotter? Jag måste ju kunna garantera hennes säkerhet medan hon är i skolan?
Tystnad.
Det blir gärna tyst när fröken funderar.
Och det fortsätter vara tyst, för jag vet inte vad jag ska säga. HUR ska jag kunna garantera flickan trygghet och säkerhet om hon söker faran? Jag är medveten om att alla fjortisar inte inser att handling har konsekvens, men hur ska JAG, lilla JAG, kunna FIXA en sån sak?
Tänk så enkelt det hade varit om mamman hade lyft luren till bjässarnas morsor, eller flickan på fotot, eller flickorna i klassens föräldrar, och fixat det själva. Jag vet att ett stort antal föräldrar anser att det är skolan som ska uppfostra barnen och att det är i skolan barnen ska lära sig etik och moral och att det är i skolan de ska lära sig att inte slåss, tala illa om varandra eller lägga ut bilder på nätet.
Jag tycker att vi ska hjälpas åt.
Det som är svårt är att kämpa i motvind. Om jag säger si så får inte föräldrarna säga så, för barnen kommer alltid att i första hand lyssna på sina föräldrar. Åtminstone när det gäller värderingar. Och fram tills de är sådär arton-nitton och blir riktiga rebeller.
Kom jag nu bort ifrån ämnet här en sväng, tro..?
Nej, inte alls. Det handlar om ansvar. Vi är så dålig på att se vårt eget ansvar. Det är alltid någon annans fel. Någon annan får fixa det. Och när det gäller barn och ungdomar, är det alltid skolan som får fixa det. Eller, när det går riktigt långt, socialen.
Den förtvivlade mamman kan inte fixa att hennes flicka är hotad. Då vänder hon sig till skolan.
Jag vet inte vad jag ska göra åt det.
Om jag hade varit flickans mamma, hade jag först dragit ur bredbandet och beslagtagit mobilen, därefter hade jag sagt till min dotter att man inte FÅR lägga ut bilder på andra på nätet (speciellt inte om de inte är påklädda på fotot), därefter hade jag kontaktat föräldrarna till de andra barnen och slutligen hade jag tagit ett djupt andetag och förväntat mig det bästa – inte det värsta.
Jag hade INTE ringt till en liten fröken, som igår kväll inte fick spotta på en halvtimme.
PS. Det finns handlingsplaner på skolan för det mesta. Men alla handlingsplaner förutsätter att något faktiskt händer – att det finns ett konkret problem att lösa. Det finns alltså ingen handlingsplan för hot eller för att förebygga skada.

Vederkvickt

Från arkivet:

Oftast krävs det väldigt enkla saker för att fröken ska bli på riktigt gott humör och helt varm i hjärtat. (Jag läste en bok idag där huvudpersonen kände sig [i]vederkvickt[/i]. Jag känner mig också [i]vederkvickt[/i]. Tror jag. För jag är inte hundra på vad det betyder).
Namnsdagspresenter, namnsdags-sms, att någon skrattar hjärtligt åt ett skämt och att se ett foto på vilket jag skrattar så mycket att jag nästan börjar skratta av att titta på det.
Att långfärdsbussen kommer fram tjugofem minuter före utsatt tid, att det finns roliga tjänster utannonserade som jag både vill och kan söka (annars brukar det vara det ena eller det andra), att hitta ett borttappat smycke, att äta tårta och annan god mat och att dricka gott, rött vin.
Bortslarvade, VIKTIGA papper dyker upp, nostalgiska filmer går i repris och en glad familj är tillsammans för att fira födelsedag.
Att göra resplaner till platser som inte så många har varit på, att få ett vykort från oväntat håll och att lyssna på en samlings-CD med ett pojkband (jag säger inte vilket...).
I helgen har alla dessa saker inträffat.
Det är med ett stort leende fröken tar sig an kommande vecka. :lol:

Frökens andra

Från arkivet:

Första lektionen idag var engelska. Klockan tio börjar vi och alldeles i lagom tid trillar eleverna in. En doft av stekos sprider sig i klassrummet. Det har stekts fläskkotlett på hemkunskapen.
Good morning, class. -Good morning.Please sit down.
Vi ska börja med läsförhör, har jag tänkt. Muntligt, för "vi får aldrig prata engelska på lektionerna".
What's the capital of the U.S? Jag tittar ut över klassen som sitter som små frågetecken i sina bänkar. En elev räcker upp handen och jag nappar. - Yes, M, what's the capital of the U.S?-När slutar den här lektionen?
Jag tittar på klockan och ser att det har gått två minuter. Det är 58 minuter kvar.
We have just started. Do you know the name of the american capital? We talked about last time we met.-New York?No.
Jag lyckas efter några ledtrådar lura det rätta svaret ur en elev och vi går vidare. Jag ställer en massa andra viktiga frågor och får ibland en massa viftande händer i luften med flåsande viskningar i stil med "jag kan, jag kan!", ibland undvikande ögonkast, ibland svar som "jag visste inte att vi hade läxa".
Efter läsförhöret ska vi börja grupparbeta. Varje grupp ska göra en fördjupning på något amerikanskt. Innan vidare forskning påbörjas, ska ämnesvalet godkännas av mig. Jag ger förslag som slaveriet, amerikanska inbördeskriget, JFK, Martin Luther King, NASA osv.
3 av 8 grupper väljer en rappare, tre grupper väljer Michael Jackson, en väljer New York och den sista väljer Hollywood.
Jag godkänner alla valen.
Därefter ska det delas ut datakort och hämtas lämpliga böcker, två av eleverna vägrar arbeta tillsammans och börjar stå och smågnata, några pallar inte börja, några vet inte vad de ska göra, några springer in i kompisarnas klassrum, någon tar fram mobilen och "ska bara", någon går in i en lärares arbetsrum ("det stod ju en dator där som ingen använde") och några kommer tillbaka efter att ha blivit utslängd från datasalen. En elev vill prata enskilt med mig och när jag kommer tillbaka till salen har eleverna gett sig själv friheten att plocka ihop och lämna lokalen. Klockan är då exakt 10.59.59.
Därefter är jag rastvärd. Det är lite småmysigt att gå och prata med eleverna i korridorerna. Värre är det när det är bråk, slagsmål eller när något har "gått sönder". Idag var det lugnt.
Nästa lektion handlar om Steinbeck och eleverna läser med förtjusning en förenklad version av Möss och Människor. De hinner till och med svara på frågor och skriva ordlista.
Även denna dag har gått smärtfritt och jag har också hunnit med att planera fortsättningen på Steinbeckområdet och göra klart lite dittan och dattan.
Imorgon blir det nog andra bullar. Torsdagar är det alltid mer buller och bång. Men jag återkommer - var så säker.
På återseende.

Frökens första

Från arkivet:

Det var i samband med en kafferast i lärarrummet som jag insåg att det inom skolans väggar händer en del hysteriska saker som kan tyckas helt otänkbara för en utomstående. Därför denna blogg. Den är avsedd för kollegor för igenkännande, medhåll och mothugg och för helt utomstående som tycker att lärare har för långa lov.

Jag är på en grundskola någonstans i Sverige och för att inte riskera att få ett band med ilskna föräldrar efter mig (och inte heller rektorer) låter jag vara osagt var i Sverige skolan ligger.
Idag var en ganska bra dag i skolan. Klockan åtta noll noll står 8 (av 13) sömndruckna fjortisar utanför klassrummet och väntar på att få komma in. Jag hälsar dem sedvanligt välkomna till skolan genom att ta i hand och ber dem ta av ev kepsar och dunjackor och därefter lunsar de till sina platser. Så nära varandra som möjligt och så långt bort ifrån mig som möjligt. 10 minuter senare trillar ytterligare två elever in och fem i halv nio är vi fulltaliga med undantag för X som är sjuk idag.

Lektionen är eget arbete och eftersom eleverna ska känna ansvar för sina studier ska de ha planerat sin egen lektion. Det funkar ok. För C och D går det lite trögt och efter att ha varit tvungna att kopiera dittan och dattan, hämta böcker och pennor, spotta tuggummi och lämna jackan i skåpet, är även de igång i arbete. Vi slutar lite tidigare för att alla har jobbat så bra. Pedagogik? Regelrätt? Förmodligen inte, men för hemfridens skull...
Förmiddagens lektioner går ut på att förbereda för det mest ångestladdade av grundskolans alla ångestladdade saker: NATIONELLA PROVET. Kanonfokuserad klass - de suger i sig informationen (jo, det är sant) och det är en fröjd att nästa lektion ha dem i ytterligare ett ämne och en lektion. I love this class, kan jag säga. De är trevliga, motiverade, intresserade (?) och på hugget. Det är superstimulerande.

Efter nästan två timmar med klassen som gud skapade är det klassråd med klassen som gud inte riktigt har hittat än. Det är en åtta med tjugotalet hormonstinna grabbar och ett fåtal brudiga tjejer. (I rättvisans namn ska sägas att det är BRA elever, de kommer klara sig långt i livet, men det är inte därför jag skriver här.) Jag skriver för att detta är lektionen när fröken tänker onda tankar. Det är gnäll om inte bara det ena utan även det andra och det saknar substans och det är bara krav, krav, krav från dessa pubertala monster. "MÅSTE vi åka på lägerskola?" "Varför får andra klasser sluta tidigare när vi ALDRIG får det?" " " Den där läraren är helt DUM i huvet. Ta bort henne. Vadå att det inte funkar så? Det är ju vår skolgång." "MÅSTE vi ha så korta raster?" "MÅSTE vi komma i tid?" "MÅSTE de där eleverna som bor på fel sida stan gå på den här skolan? De är precis dumma i huvet."

Sen är den lektionen slut och jag får äta mat och dricka kaffe. Det knackar några gånger på dörren och det ska frågas om mobiltelefon och toalettnyckel och vad det är för sidor i läxa och om jag vet var syslöjdsfröken är osv, men jag får i mig lite mat och lite kaffe och börjar förbereda lite lektioner. Det är rätt kul.

På eftermiddagen är det konferenser med bara vuxna och idag är det riktigt bra. Det är inte bara en massa tjat och gnäll utan framåtsträvande och konstruktiva diskussioner. Det är visserligen rätt tröttsamt att sitta så länge, men idag är jag inte helt färdig när jag går hem.
Arbetsdagen är slut och jag har inte ens med mig något hem idag. Känns lite konstigt, men jag unnar mig sådana kvällar också. Och nästa vecka börjar ju Desperate Housewives på tisdagar igen, så då gäller det att vara strukturerad:-).

På återseende!

Rysk Rysare

Det var den Ryska Rysaren på träningen idag – igen!!! Och hon var precis lika skrämmande och diktatorisk som förra veckan.

Så nu har jag ont överallt i precis hela kroppen. Lite tjurig är jag också, för hennes pass är inte så kul.

Och nu SNÖAR det.

S.N.Ö.ar.

Jag fick precis ett fantastiskt roligt telefonsamtal. Jag vågar inte berätta vad de sa, men puh, vad händer nu..?

Gotta go. Vi hörs.

Flit och Comic Sans

Vissa dagar är bara bättre än andra. Helt enkelt.

Idag var vi nio fröknar som spenderade dagen på en kursgård strax utanför staden där jag bor. Vi skulle jobba med portfoliometodiken. Alla skolor i vår kommun måste jobba enligt den här metodiken, men som vanligt är det ingen som vet vad det innebär. När man söker efter ”portfolio” på kommunens hemsida på nätet, så får man bara fram två platsannonser – båda två på vår skola. Så någon hjälp ifrån de som gav oss uppdraget, kan vi inte få. Som vanligt.

Hursomhelst.

Vi har varit så oerhört produktiva idag. Vi har svarat på alla våra frågor och fått fram jättepositiva riktlinjer som vi är supernöjda med. Vi har bollat idéer, sågat och vridit och vänt och hyllat och skrattat och verkligen haft en ordentlig arbetsdag.

(Dessutom blev vi bjudna på förmiddagsmacka, lunch och eftermiddagsbulle och det kändes lyxigt.)

Så visst är vissa dagar bättre än andra. Helt enkelt!

PS. Och så har jag lärt mig en sak. I förskolan skriver fröknarna alla dokument i Comic Sans av den enkla anledningen att g och a ser ut som de g och a barnen lär sig skriva för hand. Jag tycker själv att det ser så oseriöst ut med alla papper vi får som är skrivna i Comic Sans, men det är för sexåringarnas skull! Ha!

Mitt under- och omedvetna JAG

Jag har haft besök den här helgen. En av mina äldsta vänner har varit här och vi har haft det jättemysigt.

Vännen har gått på en drömkurs. Kursen går ut på att en av deltagarna berättar om sin dröm. Därefter tar övriga deltagare över drömmen, gör den till sin egen och berättar sen vad den betyder för dem. Det var förbjudet att tolka drömmen, sa min vän, utan de skulle bara ta drömmen till sig och säga vad det betyder för dem. Genom att lyssna på vad andra sa om drömmen, kunde den ursprungliga drömägaren dra sina egna slutsatser om drömmen för att begripliggöra den.

Ok, det låter rejält flummigt och när hon först berättade om det tyckte jag att det luktade rökelse och new age långa vägar.

Men sen testade jag att berätta om en återkommande dröm jag har. Och jösses, så klart allt blev. Det var SKITLÄSKIGT. Jag skulle aldrig ha dragit sådana slutsatser om inte hon hade gett mig lite perspektiv på drömmen.

Oftast drömmer jag om att jag är i ett hus eller en lägenhet. Jag bor på de här ställena. Skillnaden är den, att ibland bor jag i ett jättefint hus och har det jättefint och trivs och bara trivs.

Andra gånger bor jag i ett stort, tomt, öde hus och är jagad av någon osynlig. När jag är jagad är målet för mig att ta mig upp på taket genom olika lönndörrar och hemliga gångar.

Vissa gånger möblerar jag. Jag är rätt nöjd över boendet, liksom, men jag vill flytta runt mina möbler. I natt, till exempel, så var en av mina läskigaste kollegor med i drömmen och vägrade hjälpa till att flytta på mitt skrivbord. Det slutade med att min i sjätte månaden gravida syster ensam tog hand om skrivbordet medan kollegan tog handväskan över axeln och leende gick därifrån.

Slutsats: husen och lägenheterna är jag. När jag mår bra och är nöjd bor jag på de fina ställena. När jag är stressad eller jagad eller orolig bor jag i det öde, tomma huset. När jag vill flytta runt saker så är det något i mitt liv jag vill ändra på. Med tanke på att jag ofta sitter vid skrivbordet och jobbar, så trodde nog både jag och min vän att det kanske symboliserade mitt jobb och att tanten med handväskan pajar rätt mycket för min arbetsmiljö – hon vill inte hjälpa till utan drar sig undan, alltid med ett leende.
Så nu är jag helt besatt av tanken på att tyda drömmar. Jag längtar redan tills jag ska gå och lägga mig och sova så att jag får drömma. Några absoluta svar kan jag nog aldrig få, men så himla häftigt det var!