Min lilla mormor

I morse gick min mormor bort.

Min mormor har alltid varit en så självklar del av mitt liv. Det låter som en klyscha, men det är egentligen först nu när hon är borta, som hennes närvaro blir påtaglig. Jag menar, jag bor ganska långt bort från henne och jag har verkligen inte varit ett exemplariskt barnbarn. Men hennes hem, hennes kakor, hennes mat, hennes leende och hennes coolhet har uppenbarligen betytt mer för mig än vad jag har insett.

För nu känns saknaden så stor.

Min mormor levde ett långt, friskt liv - hon blev nästan nittio år och hon skötte själv ett stort hus in i det sista. Ett enkelt liv ute på landet med sin katt och samma vänner som hon har haft i hela sitt liv. Jag tror att om jag hade berättat för henne om alla krav och förväntningar jag själv har på livet, så skulle hon nog ha blivit fundersam och inte alls förstått vad det är för "jakt" jag håller på med.

För det är liksom det som jag kommer ta med mig från min lilla mormor. Hon verkade alltid nöjd, kanske till och med lycklig. Med sitt enkla liv och sin katt och sina vänner som hon har haft i hela sitt liv. Och kanske framför allt vid det fåtalet stunder när familjen var samlad och bara var tillsammans och åt av all hennes goda mormor-mat.

Eller när hon dukade upp åtta sorters kakor för mycket och inte lät någon lämna fikabordet utan att ta åtminstone en kaka till.

För att sedan ta fram en tårta...

Lilla, lilla mormor...

Minnena är många, men det är framför allt de där luckorna som jag inte hann fylla ut som känns nu. Visst berättade hon mycket om sitt liv och sånt hon hade gjort, men just nu känner jag att jag vill veta mer! Tipsa mig om hur jag också kan leva för att bli nittio och nöjd - vad är hemligheten?

Döden i sig är inte hemsk, men saknaden för oss efterlevande är grym. Just nu hjälper inte "tiden läker alla sår" och liknande förnufts-uttryck. Idag handlar det bara om att känna sorgen.

Ännu mera tant..

En Frökens/Tants festliga lördagskväll (obs! hög hipp-faktor):

Hade tvättstugan. (Det är ju så smidigt att röja undan alla resekläder så fort som möjligt.)

Bakade bröd. (Hade hittat ett så trevligt recept med en massa olika mjölsorter - och det behövdes ingen jäsning! Jättesmidigt.)

Tittade engagerat på Melodifestivalen, deltävling 4. (Hon är väl för rar den där lilla Sanna! Men huanimej vad det låter om de där utklädda herrarna. Det var ju riktigt så att man rodnade... Den där Sarra Dawn Finer var duktig också, tänkte nästan ringa in och rösta på henne.)

Strök tvätten. (Även kökshanddukarna fick sig en omgång igår-nu ligger de så fint i linneskåpet.)

Ville nästan börja gråta när jag var pratade med en vän på telefon och berättade om min lördagskväll.

I am a TANT.

Tant

Jag håller på att bli Tant. Inte nog med att jag veckan före sportlovet hittade två grå hårstrå och bokstavligen slet upp dem ur sina hårrötter - jag har dessutom blivit livrädd för FART.

Efter fyra dagar i de norska fjällens skidbackar kan jag bitterligen konstatera att även en platt-tångs-platt transportsträcka frambringar ångestbilder i min fantasi. Någon berättade för mig att typ Tomas Fogdö typ fick sin skada på typ en transportsträcka. Tror jag det - om man inte plogar ordenligt får man ju upp värsta störtloppsfarten och då kan man minsann tappa kontrollen!

Att jag sen hör mig själv gnälla på imma på glasögonen, ont i knäna, pjäxor som spänner och usch vad ont det gör i tårna när de är så kalla, bara ökar Tantvarningssignalerna.

Och jodå, helt rätt - det blir glühwein eller kaffe i värmestugan under ett par timmars rast istället. Som en riktig Tant.

I slutet av veckan kände jag mig allt lite kaxig och tänkte våga mig på en svart pist, mest för att bevisa för mig själv att jag fortfarande är ung, modig och lite cool.

Jag ångrade mig. När jag såg lutningen på pisten, när jag såg pucklarna och guppen, när jag såg isen, vaknade Tanten. "Nej min själ, inte ska vi väl behöva utsätta oss för sånt här. Bah! Såna tramserier - bryta ben och hålla på! Nu tror jag minsann att vi tar den röda backen intill istället. Det ska ju vara njutbart att åka skidor - hålla på och skada sig och så är inte alls bra. Nej, nu får det allt räcka."

Så in mellan träden för att hitta rätt färg på backen - precis som en riktig Tant. Jag skänker en tacksam tanke till Tanten i Sällskapsresan 2 som ställer sig och kedjeröker i backen tills den österrikiske hjälten kommer och räddar henne. Det kunde ha varit jag...

(Jag blev skadad under resan också - det gjorde och gör fortfarande ont som tusan. Jag skulle ta ut en plåt ur ugnen och råkade snudda handen på grillelementet och brände VÄRSTA såret. Man går ju inte säker nånstans!)

Ja, så det är nog dags att motvilligt erkänna att jag håller på att bli en riktig Tant. Jag ska försöka hålla mig borta från kyrkkaffet på söndagar. Virkning och broderier borde jag också kunna låta bli i ett par år till. Dessutom hoppas jag på att kunna hålla gnälleriet under tukt ett par månader till.

Eller, ok, några veckor iallafall... Nu ska vi se när Melodikrysset börjar - det är en sån trevlig aktivitet. Kram från fröken

En riktig Carl Larsson-jul till er alla önskar fröken!

Glöggen värms, klappar lackas. Granar ska kläs och skinkan ska kokas. Juleljusen brinner i alla fönster och barnkörer sjunger att det ska tändas tusen till. Halmbocken och tomten väntar på att få komma in och det rostas kastanjer över öppna eldar.

Härliga jul!

(Nu ska jag bara springa i butiker och hitta julklappar till mina nära och kära som redan har allt, jag svettas i betygsvåndan, drar på mig regnjackan och svettas lite till eftersom det är fler plusgrader än vad det var i maj, jag försöker önska vänner och bekanta en god jul, men de flesta har så mycket att göra att hjärnan går på helvarv och aldrig förr har det varit så viktigt att ha nyputsat silver och SJÄLVKLART måste man göra sin egen rödbetssallad och jag citerar "se nu till att koppla av i jul och ladda batterierna" och JÄVLAR! jag har glömt att skicka julkort i ÅR IGEN och om tre minuter börjar den där julkonserten som jag går på varje år så jag kan inte missa den i år för det är SÅ mysigt och fint och så får jag möjlighet att koppla av en timme och sitter och trummar med fingrarna för allt jag kan tänka på är om jag har satt rätt betyg och vad sjutton ska jag köpa till mamma? och NEJ nu glömde jag att lägga in sillen! Gud, vad det är UNDERBART i juletider!)

Vi hörs 2007. Med en själ i total balans och harmoni med universum.

Jättebra på mycket, usel på en del...

Jag är något av det mest ohändiga jag vet. Att påstå att jag har tummen mitt i handen är ett hån mot de som verkligen har tummen där mitt i handen - jag har typ hela handen i naveln. Och även armbåge och axel, tror jag ibland.

Under de två senaste dagarna har jag gjort två saker som jag aldrig har gjort tidigare. Jag har målat mitt kökstak och jag har "spritsat" SILIKON i några gamla borrhål i badrummet.

Att måla ett tak är inte en barnlek. Det hade min goda mor talat om för mig innan jag börjat och gång på gång påpekat vikten av att maskera och täcka och förbereda och att vara noggrann.

Men...det är så TRÅKIGT att täcka och maskera och pilla med sånt som inte syns. Jag la några sopsäckar på golvet för att skydda mot det värsta spillet. Det gick rätt bra.

Grejen var den att medan jag gick där med nacken böjd i en ergonoms mardrömsvinkel, så tyckte jag att jag var rätt bra som fixade det där. Jag hade ju aldrig gjort det förr, så det var ytterligare en merit på listan över bedrifter.

Sen såg jag resultatet och det var till stor del följande: ny färg mitt i taket och färgskvättar på diskbänk och (några) möbler (som jag inte hade orkat täcka eller ta ut från köket). Skarvarna mellan mina nymålade vita väggar och taket ser ut som att de är gjorda av en blind två-åring. Jag menar verkligen att jag är riktigt usel på att måla.

Det där med silikonet visade sig också bli en spännande upplevelse. Jag lånade en tub av en kompis och fick på köpet nåt slags vapen som skulle underlätta arbetet med silikonet.

Ingenting funkade. Det kom silikon från tre olika håll, men inte från gevärets mynning. Jag försökte använda en pinne (som jag vanligtvis använder när jag äter sushi eller nudlar) för att få fram lite klet och det gick ju bra. Men herregud vad det är KLADDIGT med silikon! Och det stoppar folk i brösten! Hela mitt badrum är kletigt och geggigt nu och inte vet jag hur jag ska rengöra vare sig mig, vapnet, tuben eller badrummet, för det verkar som att vatten bara löser silikon och gör det ännu kletigare.

I och med det här inlägget vill jag lova mig själv att i fortsättningen ALDRIG ta mig an hantverksuppgifter ÖVERHUVUDTAGET. Om det så handlar om att sy en rätsöm på ett spikrakt tyg eller om det handlar om att spika i en spik i en bräda, så kommer jag tvärvägra. Det blir nämligen alldeles, på tok, urfel.

Vill ha, vill ha, vill ha...

Det är väl för väl att det blir helg varje vecka. Den här veckan har varit helt galen och aporna har fått sig en välförtjänt känga både en och två gånger.

Idag, till exempel, berättade jag att jag har tänkt ta med mig eleverna på Marie-Antoinette och att de bara behöver betala 20 kronor för sin biljett. Skolan står för resten, vilket jag tycker är supergeneröst.

Då är det en liten apa som räcker upp handen och frågar:

-När får vi kompensationsledigt för det, då? (eftersom de är tvingade att gå på fritiden och inte på skoltid).

Jag blir helt rasande på den typen av kommentarer och fräser ilskt (och nästan gråtfärdigt) att om det är kompensationen som är ett problem så ska jag vara så storsint att jag låter henne slippa följa med på bion.

Naturligtvis hade jag inte tänkt något annat än att de skulle få ledigt en lektion framöver, men det är så bajstråkigt att det som är avsett som något kul, uppfattas som en bestraffning.

Efter den incidenten var hela min fredag förstörd och det var länge sen jag uppskattade fredag klockan tre så mycket som idag.

I helgen ska här målas kök och drickas vin.

Prognos: sol och 25 grader

Är det verkligen meningen att det ska vara så här mörkt ute!? Och regnigt!? Och kallt och blåsigt!?

Jag har gått igenom hela registret av roliga historier när jag trampar genom den mörka skogen till skolan, jag har nynnat alla de finaste visorna och tänkt alla de finaste tankarna, men gud - vad det är mörkt!

För att det ska hända nåt kul tog jag kontakt med en mäklare som ska försöka sälja min lägenhet. Och så tänker jag fuska och sätta upp mina adventsstjärnor nån vecka i förväg. Och så tänker jag börja lyssna på mina favorit-julskivor så att jag är helt fed up med eländet jättemånga dagar före självaste julen.

Kanske skiner solen när jag vaknar imorgon..?